Under fredagen meddelade utbildningsminister Anna Ekström (S) vid en pressträff att regeringen klubbat de förändringar i skolans läroplaner som var en del av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna.
De har varit tidigare varit hett omdebatterade – inte särskilt mycket för vad de innehåller, som för vad många upplevde att de saknade: Den svenska nationalsången, den antika historien, bibeln och svenska psalmer.
Det är förståeligt att sådant väcker starka känslor – på sätt och vis är en ny nationell kursplan det viktigaste dokumentet som kan formuleras. Vad vi väljer att lära våra barn kommer inte bara att forma kommande generationers uppfattning av historien och kulturen – det säger också en hel del om oss, och hur vi uppfattar vårt eget samhälle.
Kursplanen till grundskolan är helt enkelt ett av de tillfällen då politiken är tvungen att brottas med de komplicerade, mångbottnade och svårgreppade frågor som handlar om vår kultur och vår identitet som samhälle.
Var och en kommer att titta på den och se att någonting som för dem är det allra viktigaste saknas. För egen del hade jag gott kunnat vara utan nationalsången – det är liksom inte riktigt den som får mig att känna mig som svensk eller något annat – medan jag villigt ska erkänna att jag satte kaffet i vrångstrupen när jag läste att den antika historien skulle strykas: ”Vad nu! Ska barnen inte ens få höra talas om Herodotos och Herakleitos längre?”
Med det i åtanke är det naturligtvis glädjande att se att vi alla kan lugna ner oss – de delar vars frånvaro har väckt en sådan uppståndelse är alla medtagna i de klubbade läroplanerna. Förutom det finns en intressant riktningsförändring – i de tidiga åldrarna ska mindre tonvikt läggas på analyser och egna slutsatser, och mer på själva läsandet och skrivandet.
Det är en klok inställning till utbildning. Visst vill vi fostra medborgare som är förmögna att tänka och resonera självständigt – men det är inte säkert att det bästa sättet att göra det är att ställa krav på att de alltid ska behöva tänka ut allt själva. Det kommer de faktiskt att göra ändå, och skolans viktigaste uppdrag är faktiskt att förse dem med de verktyg att tänka med.
Men om den nya läroplanen alltså innehåller en hel del glädjande nyheter, så gäller det att minnas att den inte är någon universallösning på den svenska skolans problem. De problem som finns i det svenska utbildningsväsendet var knappast orsakade av den förra läroplanen, och de försvinner inte för att det kommer en ny.
Framförallt försvinner de inte om förutsättningarna för att implementera ambitionerna saknas. Det svenska friskolesystemet med skolpeng har lett till en marknadssituation där skolorna konkurrerar med varandra om eleverna och skapat snedvridna incitamentsstrukturer.
Det har också skapat ett skolsystem där det är svårare än någonsin förut att nå ut med reformer, hur välmenande och välformulerade de än är. Därför måste den nya läroplanen bara vara det första steget i ett omfattande program för att styra upp det svenska utbildningsväsendet.
För inte särskilt länge sedan kunde politiker göra sig en karriär på att kräva förbud mot kepsar och mobiltelefoner, och med myndig röst säga att vi måste ha ”ordning och reda i klassrummen.” Den tiden är tack och lov förbi. Men vågar man hoppas på att tiden när vi kan tala om ordning och reda på rektorsexpeditionerna snart är här?