Vänsterpartiet har fyllt 100 år och det är värt att fira genom att en smula kritiskt fråga varför vänsterpartiet, efter allt denna tid, inte går bättre?
En organisation bör ju lära sig en del under så lång tid. Skaffa sig erfarenheter som en läraktig organisation omsätter i praktisk handling. Och som ger fler marknadsandelar.
I förra valet fick vänsterpartiet 356 331 röster. Det innebär att de i snitt under 100 år har lyckats övertyga ungefär 75 väljare i veckan.
Det är inte så imponerande. Varför? Det beror till stor del på att vänsterpartisterna lider av inre övertygelse. Vilket är beundransvärt.
Medan en socialdemokrat stegar ut på torget med fingret i luften för att känna hur opinionsvinden blåser, så kliver vänsterpartisten fram och läser innantill ur sitt partiprogram, oavsett som det passar sig eller inte.
En vänsterpartist har hellre 5 procent av väljarna, om dessa är av det rätta virket, medan en socialdemokrat vill ha 35 procent, oavsett vilka. Det är samma skillnad som mellan frikyrkopastorn och hästhandlaren. Säga vad man vill om vänsterpartisterna, men de har stått upp för sin sak. Som under andra världskriget, när Stalin och Hitler först bolade ihop, och vänsterpartisterna försvarade detta som det enda rätta.
Och sedan, när Stalin och Hitler rök ihop, var vänsterpartisterna lika ståndaktiga. Men nu med vinden i ryggen. Väljarna belönade vänsterpartiet med fantastiska valsiffror (drygt 10 procent) år 1944. Den siffran överträffades först 1998 (12 procent) och då var förklaringen till framgångarna en elak socialdemokrati som tvingades sanera ekonomin. Vilket drev deras väljare i famnen på ett från kommunismen befriat vänsterparti, lett av en karismatisk partiledare (Gudrun Schyman).
Vänsterpartiet blev ett socialdemokratiskt parti – med pengar att strö ut till väljarna. Medan det ordinarie socialdemokratiska partiet tog pengar från väljarna. I det ena fallet således valframgångar på grund av en icke-populistisk ståndaktighet. I det andra fallet en populistisk politik. Det är inte lätt att dra några lärdomar från detta. Mer än att dessa temporära framgångar snabbt förgasades när verkligheten förändrades.
Det som talar för vänsterpartiet de kommande 100 åren är dock följande:
Med murens fall har vänsterpartisterna både förlora ett riktmärke i sin politiska förståelse av världen (trots allt, resonerade de, Sovjet står för ett alternativ till kapitalistiskt förtryck), men det innebar också att de tappade en kvarnsten runt halsen. De kan nu etablera sig som ett socialdemokratiskt parti som till skillnad från det andra partiet faktiskt tror på socialismen. I denna förkunnelse finns mer av Jesus kärleks- och underkastelsebudskap än en Lenins kampvilja och cyniska maktanalys.
Vänsterpartisterna är idealister i en tid som längtar efter visioner och alternativa lösningar. Mycket tyder också på att folket tröttnat på marknadslösningar, försäljningskåt kapitalism, profitörer och snyltare. Det finns en längtan efter en ny samhällsgemenskap, antingen byggd på gamla hederliga nationalistiska och traditionalistiska ideal, eller på en mer abstrakt global humanitet. Vänsterpartiet har goda förutsättningar att slå ihop dessa två, till en kompott av svensk fosterlandskärlek OCH människokärlek. Med en lagom mängd populism och politisk realism kan det gå vägen. Kanske 8 procent i nästa val – om dagen blir god.