Efter många år av hårt arbete och förhandlingar är en överenskommelse om gemensamma europeiska asylpolitiken klar. Det är inte en dag för tidigt – och det är svårt att inte hålla med EU:s inrikeskommissionär Ylva Johansson när hon säger att det är ”en historisk framgång.”
Kanske inte för dess innehåll – för som alltid när väldigt många parter behöver komma överens, så är det ingen av dem som får en politik utformad som just det vill – utan just för att man nått något som faktiskt liknar enighet.
2000-talets omfattande migrationsvågor – och alldeles särskilt flyktingkrisen år 2015 – har varit en utmaning för EU, och lett till splittring såväl inom som mellan unionens medlemsländer.
Den splittringen ger ibland intryck av att det handlar om att säga ”ja” eller ”nej” till migration – men så har aldrig varit fallet.
Det är och har alltid varit lika omöjligt att föreställa sig ett Europa med en hermetiskt tillsluten gräns mot omvärlden, som ett där alla gränser alltid står öppna; migration är ett både ofrånkomligt och nödvändigt fenomen, och allt politiken kan göra är att sträva efter att göra dess reglering så klok, human och rättssäker som möjligt.
Det har inte varit möjligt så länge varje land har utformat sin egen migrationspolitik – och i det mellanläget har såväl migranter som enskilda länder hamnat i kläm.
Det handlar förstås om länderna vid EU:s yttre gränser, som upplevt att de har lämnats att ensamma ta hand om migranter som inte ens är på väg dit.
Men det handlar också och i första hand om de migranter som i en förhoppning om att få chansen till ett nytt och säkrare liv i Europa har uppmuntrats att ta sig dit längs vägar som är både farliga och olagliga.
Ur dessa förhoppningar har det vuxit en hel industri av samvetslösa flyktingsmugglare som tar ut hutlösa summor av redan utblottade människor, och sedan skickar dem över Medelhavet i fartyg som knappt kan beskrivas som sjödugliga.
Förhoppningen med den gemensamma flyktingpolitiken är att den ska innebära slutet på dessa försök att korsa Medelhavet, och att den migration som sker i stället ska vara organiserad och rättssäker.
Det är långtifrån säkert att det lyckas – och den gemensamma överenskommelsen innebär definitivt inte något stort humanitärt framsteg eller en i grund och botten generösare inställning på migrationsområdet; det innebär inte heller slutet på de humanitära kriser och katastrofer som människor faktiskt flyr ifrån.
Men så har det faktiskt aldrig varit migrationspolitikens syfte att lösa dem – och frågar du mig så är en stramare men mer tillförlitlig europeisk hållning att föredra framför en i grunden mer välmenande, som bidrar till tragiska förluster av människoliv.
Varje annat tillgängligt alternativ hade nämligen varit sämre – och då har vi inte ens nämnt att det i nuläget ser ut som om överenskommelsen mellan EU-länderna och EU-parlamentet ser ut att runda synpunkterna från det högerradikala Ungern.
Det är det som gjorde överenskommelsen möjligen – och det är den andra gången på kort tid som EU spänner musklerna gentemot landets premiärminister Viktor Órban. Det visar på en gemensam handlingskraft som kommer att behövas mer av i absolut närtid.
För migrationspolitiken gäller nämligen samma sak som för arbetet för att rädda klimatet och för att säkerställa freden i vårt närområde – de är utmaningar som är gemensamma, och kräver att det europeiska svaret också ska vara det.
För hur gärna vi än skulle vilja, kommer vi aldrig att kunna lösa den här världens problem på egen hand.