En del är kritiska vilket såklart ska bejakas, vi lever i en demokrati, vår alliansfrihet har tjänat oss väl under mer än 200 år. Men det stora flertalet svenskar är nog glada över beslutet och känner sig tryggare nu än före inträdet.
För alldeles oavsett vad man tycker om Nato, om olika medlemsstater och huruvida Sverige borde vara medlem eller ej så är vi det nu. Det är utgångsläget vi behöver arbeta utifrån både säkerhets- och försvarspolitiskt från och med nu.
Det säkerhetspolitiska läget ser helt annorlunda ut idag än tidigare. Det kan kännas slitet att återigen påtala att Putins storskaliga invasion av Ukraina 2022 var vändpunkten men så är det.
Ingen kan med trovärdighet påstå att Sverige kan eller ska förhålla sig neutralt i ett Europa som drabbats av det största kriget sedan andra världskriget. Ett krig som initierades av ett alltmer aggressivt Ryssland som vill återta Sovjetunionens tidigare intressesfär i Öst- och Centraleuropa.
Att i det läget hävda att Sverige, i neutralitetens namn, ska stå ensamt eller förlita sig på grannländerna som sköldar är varken solidariskt eller hållbart över tid.
Vi vet inte hur Nato kommer att gestalta sig om Trump vinner valet i USA. Sannolikt kommer USA ta ett steg tillbaka från Europa och med all sannolikhet kommer vi få ta ett större ansvar för vår egen säkerhet. Men Nato som försvarsallians har aldrig varit starkare än sina medlemmar, Nato måste kunna stå starkt även om en stat, även om det råkar vara USA, tar ett mindre ansvar än tidigare.
Sveriges inträde förtydligar egentligen bara de försvarspolitiska samarbeten som redan funnits under lång tid tillbaka. Men nu har vi skyddet av artikel 5, ett väpnat angrepp mot en eller flera av parterna i Europa eller Nordamerika betraktas som ett angrepp mot samtliga parter.
Med Ryssland som granne är det skyddet fullständigt nödvändigt. Ingen stat i Europa som värnar demokrati och frihet kan förvänta sig göra det ensamma med en granne som Ryssland. En stat som under Putin med alla till buds stående medel kan påverka, destabilisera, hota eller till och med invadera om vår politik inte behagar eller upplevs hota den ryska regimen.
Även om inträdet har tagit lång tid och inneburit stora svårigheter så är det nu det riktiga arbetet tar vid. Nu ska Sverige införlivas i Natos ledning och planering. Samtidigt måste vi fortsätta upprustningen av vårt försvar, både det militära och civila. Inte minst är det civilförsvaret som sargats svårt under många år av nedskärningar.
Vi har en bit kvar till 2-procentsmålet i försvarsutgifter som är ett krav i Nato-fördraget men vi är på god väg. Det är däremot inte inköp av krigsmateriel eller investeringar i anläggningar som är det största problemet. Det som kommer ta längst tid är att bygga upp och återta förlorad förmåga och motståndskraft.
Det är en lättnad att vi nu i skydd av Nato kan göra den återhämtningen. Sen är jag övertygad om att Sverige har mycket att bidra med i försvarsalliansen, både i krigsmateriel och kunskap.
Sveriges neutralitet och alliansfrihet har tjänat oss väl länge. Men det är ändå positivt att den ståndpunkten kan omprövas och snabbt ändras när förutsättningarna så radikalt har gjort det i vår nära omvärld.
Jag är inte någon tillskyndare av väpnad konflikt men däremot anser jag att den som önskar fred bör också kunna avskräcka aggression. Det kommer vi nu att kunna göra.