När vi är i vårt torp i Tvärån i Älvsbyn kan vi, om vinden ligger på från rätt håll, höra tågen som går på järnvägen mellan Älvsbyn och Piteå några kilometer bort. Torpet byggdes 1873 och bröts upp från skogsmark, bara en dryg generation senare, 1915, öppnades statsbanan mellan Älvsbyn och Piteå.

Persontrafiken samsades redan från början med godstrafiken men i takt med att personbilstrafiken blev alltmer utbredd minskade resandet och persontrafiken lades ned 1972. Idag går det bara gods på järnvägslinjen. Då var det förmodligen ett korrekt beslut men idag, drygt 50 år senare, är behovet ett annat.

Med alla de arbetstillfällen som utlovas, 1500 direkta arbetstillfällen med H2GS etablering i Boden och den mångmiljardsatsning som SCA planerar vid pappersbruket och sågverket i Munksund, har Älvsbyn ett gyllene läge att positionera kommunen som en bra boendekommun. Persontrafik på banan hade gynnat samtliga kommuner och ökat möjligheterna till arbetspendling.

Frågan är bara om persontrafiken hade fått utrymme på banan idag? Ser man till persontrafiken på Malmbanan så är den, trots att den är sedan länge etablerad och viktig för både besöksnäring och arbetspendling, satt under hot. Varför? För att kapaciteten efter det enda spåret mellan Luleå och Narvik är för dålig.

LKAB:s produktion har ökat många gånger om sedan den första sträckan invigdes 1888. Upprepade urspårningar har visat sårbarheten i att det endast finns ett järnvägsspår och visar dessutom på behovet av ökat underhåll. Bolaget har under många år krävt en utbyggnad av dubbelspår på Malmbanan utan att få gehör.

Efter förra vinterns urspårningar, då ingen trafik gick mellan Kiruna och Narvik under 76 dygn har de nu uppmanat regeringen att förbjuda persontrafik på Malmbanan och sagt att de är beredda att betala för busstrafik istället.

Trängseln på Sveriges järnvägsspår har ökat, samtidigt har mängden tillgängliga tågspår minskat. Trängseln på Malmbanan har ökat på grund av LKAB:s ökade produktion. Svaret på det är inte att tränga undan persontrafiken utan en utbyggnad av järnvägsnätet.

Det är helt absurt att vi idag bara har ett spår mellan Narvik och Umeå, det är det. Javisst, Inlandsbanan finns också kanske vissa säger men den behöver omfattande investeringar för att kunna vara ett komplement till stambanan. Dubbelspår behövs dessutom efter hela Malmbanans sträckning, liksom en snabb utbyggnad av Norrbotniabanan.

För att inte tala om att återinföra persontrafik på alla befintliga linjer.

Det här har vår nuvarande regering visat noll och intet intresse för. Inte ens Nato-anslutningen har aktualiserat svagheten i det föråldrade svenska järnvägsnätet och att det enbart finns en linje mellan Narvik och Torneå. Detta trots att Sverige ska underlätta truppförflyttningar med vårt medlemskap.

I en uppmärksammad granskning av DN beräknas det ta cirka 350 år att byta ut alla uttjänta ledningsstolpar och kontaktledningar utmed den svenska järnvägen med nuvarande takt. Samtidigt visar statistik att tågen i Norrbotten är mest försenade i hela landet.

Regeringens totala ointresse för en järnväg som knyter ihop hela landet gör att inte bara norrbottningarna får vänta och se, inte bara om tåget är i tid utan om det ens går. Samtidigt äventyras den gröna omställningen.