Runtom i världen stiger försvarsbudgetarna och de årliga summor pengar som varje land väljer att lägga på vapen, säkerhet och försvar.
Det är i grunden en beklaglig utveckling, med tanke på att dessa pengar inte kan trollas fram och med tanke på allt annat som de skulle ha kunnat användas till – till vård, till utbildning av kommande generationer eller till omställningen till grön energi.
Samma sak sker också i Sverige, och här kommer vi dessutom på sikt att behöva leva upp till NATO:s mål om att lägga 2 procent av vår BNP på försvarsbudgeten.
Det beror inte enbart på att vi vill vara ett land som lever upp till våra internationella åtaganden, utan i första hand på att det är absolut nödvändigt med en upprustning för att kunna fortsätta garantera säkerheten och stabiliteten i vårt närområde.
Den målsättningen ställer oss dock inför samma målkonflikt som många andra länder just nu brottas med: Denna utgift kommer samtidigt som inflationen och den ekonomiska krisen har gröpt ur den existerande budgeten, och sett till att 17 av landets 19 sjukvårdsregioner kommer att behöva genomföra nedskärningar under 2024.
Varifrån ska pengarna till försvaret egentligen komma? Under onsdagen öppnade Liberalernas partiledare och arbetsmarknadsminister Johan Pehrsson för att överge budgetens balansmål, och helt enkelt låna ihop pengarna till en försvarssatsning.
Det var en tanke som inte avvisades av hans chef, statsminister Ulf Kristersson (M), och på sätt och vis går det i linje med den ekonomiska politik som vi är vana vid att se från borgerliga regeringar:
De planerar ofta och gärna för omfattande skattesänkningar – bara för att strax upptäcka att det inte finns något utrymme för sådana om staten också ska leva upp till alla andra sina åtaganden.
Att i det läget bestämma sig för att låna upp pengarna är inte bara kortsiktigt – det är direkt oansvarigt.
Visst finns det en rimlig diskussion att ta om att Sverige – med de starka statsfinanser som 8 år av Socialdemokratiskt regeringsinnehav lämnat efter sig – skulle kunna låna upp mer pengar.
Men en sådan upplåning skulle i så fall behöva gå till de nödvändiga investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och energi som faktiskt skulle betala sig själva om vi bara hade modet att ta tag i dem – inte till nödvändiga och löpande budgetposter.
Det är faktiskt inte heller första gången som vi befinner oss i den här situationen. Under de båda världskrigen var vi också tvungna att tvärt höja våra försvarsanslag – men i stället för att låna ihop pengarna bestämde sig den tidens regeringar för att införa en särskild värnskatt.
Just det namnet är svårare att använda idag, med tanke på att en annan sorts värnskatt just avskaffades, men i grunden är det förslag på en beredskapsskatt som Socialdemokraterna har lämnat samma sak; att höja skatten för dem med allra högst inkomster, och så bli förmögna att på egen hand betala våra nödvändiga försvarsutgifter.
Det är så man bygger förtroende för en såväl ekonomiskt ansvarstagande som långsiktigt stabil försvars- och säkerhetspolitik, utan att skada vare sig välfärden eller våra framtida ekonomiska utsikter.
Det är nämligen det som är en regerings allra viktigaste uppgifter i tider som dessa – att fatta kloka beslut, och runtomkring sig sprida en känsla av trygghet, fasthet och lugn.
Det är en betydligt bättre politik än att sprida oro med alarmistiska besked och spekulera både osäkert och högt om hur vi egentligen ska ha råd att i framtiden finansiera vårt försvar.