Efter att ha lyssnat lite på partiledardebatten bestämde jag mig först för att inte skriva om denna, eftersom jag trots allt tycker att demokratin är värd att försvara, även fast den tycks invaderad av strukturdumma plattfötter.
Och jag vill inte bidra till att ge bränsle åt populism, politikermisstro och allmänt politikergnäll. Eller skriva någon på näsan just det som vi många känner – nämligen dystra framtidsutsikter.
Men samtidigt känner jag mig förpliktigad att fullfölja det som jag anser vara min uppgift, nämligen att redovisa min nuvarande ståndpunkt utan sidoblick för vad som anses passande.
Så här är det.
Visst, det är inte speciellt upplyftande att behöva lyssna på den här typen av partiledargnabb, i synnerhet som regimtelevisionen tydligen hade släppt in en publik bestående av partister som enfaldigt klappar händerna åt sina företrädare, ungefär med samma slags intelligenta kreativitet som vi hittar på en fotbollsläktare.
Möjligtvis kan vi hysa visst hopp ändå. Det hoppet finns under den strukturdumma yta som partiföreträdarna visar upp. De gnölar på varandra, käbblar och försöker klämma in fyrtioelva informationsbitar per mening. De anstränger sig till det yttersta för att missförstå varandra, respektlöst och idiotiskt.
Men lyssnar vi noga så är de relativt överens.
De vet att de har medverkat till att skapa ett integrationspolitiskt problem. Och att det nu krävs extraordinära insatser för att lösa detta.
Men det finns en slags partistisk hederskultur som gör det omöjligt för dem att säga folket som det är. I vår publikdemokrati går det inte att tala klartext, säga att vi har problem som kräver samverkan, kanske i förlängningen en blocköverskridande regering.
Men istället för att presentera verkligheten sådan den är så försöker partiföreträdarna visa upp konfliktytor som tros mobilisera medborgarna till entusiasm.
De föreställer sig att när de grälar med varandra kommer någon av dem ut som segrare. Och de blir förvånade när de alla betraktas som ett gäng losers.
Det är också därför som regimtelevisionen presenterar partiledardebatter med bilder som är hämtade från den hollywoodska dramaturgin, som superhjältar på farligt uppdrag. Politik och idrott presenteras på samma sätt – som en match mellan framstående gladiatorer.
De gör vad de är betalda för. Nämligen att legitimera den rådande ordningen.
Tanken är att demokratin ska hållas livaktig om dessa statsavlönade partiföreträdare uppvisar ett spännande skådespel som får publiken att uppfatta samhällsutvecklingen som en trygg lunk genom en virrig värld.
Vi ska uppfatta hotbilden – men känna oss lugna eftersom detta grälande anhang trots allt kommer att skydda oss mot den stygga draken ...
Nä, låt oss istället prata om något som ger framtidshopp.
Nu är sommaren på väg. Vi kan se fram emot skolavslutningar, jordgubbar och pilska nakenbad i skogstjärnar. Snart är det midsommar. Och då vänder det och blir snart höst och vinter igen.
Således. Nya årstider – men samma gäng partiledare.