Länge har oppositionen larmat och varnat om den kris som är under uppsegling – och som faktiskt redan pågår – inom stora delar av den svenska vårdsektorn.
Det är de inte ensamma om – larmen har också kommit från fackförbund, från ekonomiskt utsatta regioner, nedläggningshotade vårdavdelningar och från Sverige Kommuner och Regioner (SKR) som länge har varit tydliga med att de inte kommer att klara situationen på egen hand.
Den situationen har inte sin rot i den nuvarande regeringens politik – sjukvårdens problem är både väldokumenterade och långvariga, och investeringsbehovet har länge varit stort.
Men den här regeringens politik är den direkta anledningen till att krisen just nu är så akut att vårdpersonal just nu hotas av nedskärningar och uppsägningar, fast det egentligen borde vara tvärtom.
Trots intensiv kritik och varningar valde man att stötta landets välfärd med betydligt färre miljarder än vad inflationen och kostnadsökningarna redan hade ätit upp, och det är anledningen till att finansminister Elisabeth Svantesson (M) av oppositionen har anklagats såväl för att ha satt sjukvården på en svältdiet som att vilja genomföra nedskärningar i smyg.
På det har regeringens svar hittills varit både trevande och undvikande. Finansministern har hellre talat om både vad som måste göras för att bekämpa inflationen och om framtida skattesänkningar, medan statsminister Ulf Kristersson (M) nöjt sig med att konstatera att han följer situationen noga.
Att följa en pågående olycka med blicken är dock inte samma sak som att försöka förhindra den, och att statsministern tittar på har – kan man tänka – varit en klen tröst för dem som faktiskt arbetat med att hantera den pågående krisen.
Därför var det både glädjande och uppseendeväckande att Kristerssons i TV4:s Nyhetsmorgon under lördagen äntligen tycktes ha fattat beslutet att också agera, och sade:
”Det är regeringen och samarbetspartierna som kommer lägga fram den budget som också kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården.”
Det låter som raka rör och tydliga besked, som tydligt lägger ansvaret för eventuella uppsägningar på regeringens bord – men så var det också ett besked han pressades till av oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V).
Helt lätt är beskedet inte heller att tro på när regionerna redan länge har ropat efter mer resurser, och tusentals varsel inom just sjukvården redan ligger över hela landet.
Det skulle inte heller vara första gången som någonting Kristersson har sagt eller lovat visar sig ha varit enbart just det – tomma ord som uttalas för att ta honom ur den knipa han har satt sig i, utan att få några konsekvenser i verkligheten.
Därför är det viktigare än någonting annat att just denna gång faktiskt ta Kristersson på orden, och se till att han håller vad han har lovat. Det är ingenting annat än en radikal omsvängning av regeringens nedskärningspolitik – och det skulle vara helt rätt väg att gå.
Alternativet är nämligen att låta en välfärd och en sjukvård som redan under den genomgångna pandemin befanns vara otillräcklig ta hela smällen för den ekonomiska krisen – ett beslut som skulle få mycket svåra konsekvenser för såväl patienter som dem som arbetar inom sjukvården.
Det är knappast den politik som utlovades i 2022 års val, och knappast vad väljarna förväntar sig. Men det är framförallt inte vad Sverige behöver just nu. Det vi behöver är att statsministern för en gångs skulle håller sitt löfte, och avbryter nedrustningen av välfärden.