Det finns något romantiskt och äventyrligt skimmer över att vara korrespondent. Man ser framför sig oväntade möten och roliga kvällar i hotellbarer. Uppdraget att förmedla vad som händer i stora världen hem till lilla Sverige är hetare än att rapportera från ännu ett kommunpolitiskt möte. Förr fanns det korrar i nästan all världens hörn. Numera sparar redaktionerna pengar på att ibland låta en och samma person bevaka en hel världsdel. Samtidigt som nätet för folk samman lättare över landsgränserna är det inte journalistiskt arbete. Trots det är uppdragen få och ett av de mest attraktiva platserna att jobba i är New York.
Där har Malin Ekman bevakat USA för Svenska Dagbladets räkning. Ett jobb många journalister skulle offra sin ena hand för. Men nu har hon valt att säga upp sig som en protest mot en ny ängslighet på tidningen. I Studio Ett säger hon att det inom svensk journalistik finns ett färdigt narrativ om USA där man vill ställa sig på den ”rätta sidan” och därför måla ut Donald Trump som demokratins fiende.
Malin beskriver bakgrunden närmare i ett avskedsbrev publicerat på Substack. Texten är också skickad till alla kollegor: "För fem år sedan, 2019, blev jag SvD:s korrespondent i New York. Det var Donald Trumps sista år vid makten, och en speciell tid i USA. De etablerade nyhetsföretagens rapportering var ensidig. Även svensk journalistik var förutsägbart tendentiös i beskrivningen och förståelsen av det amerikanska samhället."
Arbetsgivaren Svenska Dagbladet vill gärna hålla journalistikfanan högt. Ambitionen är att vidga läsarnas vy med fler perspektiv. Få dem att lyfta blicken. Malin fick också till en början uppgiften att just göra större reportage och skriva analyser. Visa upp en heltäckande bild av USA och amerikanska väljare. Inte fastna i att enbart referera nyhetsflödet. En god start vad det verkar. Ett av världens mäktigaste land påverkar alla och en initierad bild behövs.
Men enligt Malin händer något hösten 2023: "Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de “riskerar uppfattas”." Sura läsarmejl blir brickor i ett spel. En ny ängslighet gör entré på redaktionen. Rädsla bidrar sällan till en trygg och tydlig arbetsmiljö.
Det här är en version av vad som hände. Redaktionen i Stockholm har en annan bild av hur de jobbar och vad de står för i sitt journalistiska arbete. Ibland finns det ju också mer bakom en uppsägning som inte sägs utåt av hänsyn till båda parter. Men oavsett så är Malin Ekman något på spåren. Både i media och i samhällsdebatten i stort.
Ska självutnämnda goda krafter bestämma vilka som är goda? Vem gör mallen för det? Samma personer som värnar demokrati och yttrandefrihet har ibland väldigt svårt för andra åsikter. Tyckande just de inte står bakom. Samtidigt som de gärna propagerar för det goda samtalet. Där man just ska kunna diskutera och vrida och vända på argumenten. Utan personpåhopp och dumförklaringar av motståndarna. Hur ska annars en demokrati fungera?
Och journalistik på nyhetsplats ska ju vara opartisk. Läsarna är det viktiga och har rätt till en saklig och heltäckande beskrivning av verkligheten. Resonemanget om god och ond kan lätt bli filosofiskt men i en orolig tid där högerextremismen breder ut sig i Europa och falska nyheter florerar är ängslighet en mycket dålig kompass.