Klas Dagertun, vd för Kaunis Iron, skräder inte orden när han intervjuas av NSD.
"Om tillståndsprocesser alltid ska vara så här komplicerade så kommer det att gå åt skogen med de nya industrisatsningarna i Norrbotten", säger han och menar att myndigheterna till viss del blivit "aktiviststyrda".
Skälet är att Länsstyrelsen i Norrbotten, Naturvårdsverket samt Havs- och vattenmyndigheten vill att mark- och miljödomstolen avvisar eller avslår företagets ansökan om ett nytt tillstånd för gruvverksamheten i Kaunisvaara.
Dagertun har förståelse för miljökraven men efterlyser en mer balanserad bedömning – inte minst från Länsstyrelsen.
"De ska arbeta för norrbottningarnas bästa utifrån många perspektiv, inte bara miljöaspekten. Vi har bidragit med hundratals arbetstillfällen och stora skatteintäkter till Pajala, men det tar de ingen hänsyn till", säger han.
Kaunis Iron är så klart part i målet. Men det finns skäl för alla ansvarskännande beslutsfattare att lyssna och ta intryck.
Gruvan i Kaunisvaara är ännu ett exempel på hur illa, krångligt och oförutsägbart tillståndsprocesserna fungerar i Sverige.
Det finns skäl att påminna om historien. Beslutet om bearbetningskoncession i Kaunisvaara fastställdes av regeringen 26 februari 2009 – det vill säga för mer än tolv år sedan.
1 april 2009 inkom ansökan om miljötillstånd till mark- och miljödomstolen i Umeå som skickade ärendet vidare till Gränsälvskommissionen.
20 augusti 2010 – alltså för elva år sedan – beviljades tillstånd för verksamheten av Gränsälvskommissionen.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser har verksamheten också kommit igång och bidrar nu till jobb och tillväxt i Pajala.
Omkring 200 personer jobbar på gruvområdet i Kaunisvaara. Cirka 150 är sysselsatta i logistikkedjan. Det betyder massor för en liten Tornedalskommun som tidigare var hårt drabbad av arbetslöshet och utflyttning. Framtidstron har återvänt.
Följaktligen har gruvan i Kaunisvaara också en stark uppbackning från samtliga partier i kommunfullmäktige i Pajala.
Mot den bakgrunden vore det en sorg och bedrövelse om Kaunis Iron nu, när gruvan är i full drift, helt plötsligt tvingas slå igen.
Det skulle få stora sociala och ekonomiska konsekvenser. Kringeffekterna skulle bli enorma. Pajala skulle på nytt förvandlas till en kriskommun. Hoppet om jobb och utveckling i Tornedalen skulle knäckas.
Visst, det behövs självfallet myndigheter som granskar miljökonsekvenserna. Men det finns också andra aspekter som måste tas på allvar.
I debatten om cementtillverkningen på Gotland har därför riksdagsledamoten Lars Thomsson (C) krävt att det görs en översyn av hela miljöbalken. Han vill att politiker ska få större möjligheter att gripa in för att väga olika intressen och göra helhetsbedömningar.
Maria Sunér, vd för Svemin (gruv- och mineralnäringens branschorganisation), är inne på ett liknande spår.
"Ett grundläggande fel i miljötillståndsprocesserna är bristen på helhetssyn. Till exempel finns ingen statlig aktör eller myndighet som har i uppgift att se till helheten i en hållbar utveckling, som innefattar alla tre dimensionerna (miljö, ekonomi och sociala aspekter), säger hon.
Behovet av en sådan helhetssyn blir inte mindre angelägen om vi begrundar veckans larmrapport från IPCC, FN:s klimatpanel.
Sverige och världen behöver investera mer i klimat- och miljövänliga saker som vindkraftverk, solceller, elbilar och järnvägar. Det innebär också att det behövs klimatneutralt producerade metaller och mineral – och följaktligen gruvdrift.
Givetvis är det dessutom till fördel för både klimatet och bruttonationalprodukten om den utvinningen sker i Kaunisvaara, Kiruna och Malmberget istället för i länder som inte har samma hållbarhetstänkande som Sverige.