Det är som att vi tillåter oss själva att prata illa om nånting som vi borde vara både stolta över och rädda om. När man tittar sig omkring i världen ser man en illa dold agenda för detta så vad är det som gör att så många tar samhället vi lever i och demokratin som styrelseskick för självklart – som nånting som inte behöver försvaras? Har vi det för bra? Har vi för lite att kämpa för? Vi som bor i ett land som inte varit i krig på lång, lång tid har ju till och med lite svårt för att visa vår uppskattning för vårt land på nationaldagen och det kanske är ett symptom på samma sak. Betyder det som sker runtomkring oss (tänk högernationalism, Trump, skjutningar och ett hårdnande samtalsklimat) att vi sakta går neråt i en spiral som leder oss till nånting annat? All tidigare kamp för att göra landet bättre för fler byggde både tilltro och framtidsutsikter. Betyder det att välfärd och tilltro till människor måste slås sönder för att vi ska fatta vart det barkar?
Läser man sociala medier inser man att många inte ens vet vad demokrati egentligen är. Man tror att det betyder att man borde rösta om allt – ”för annars är det ingen demokrati” – men huruvida man ska läsa matte i skolan just idag är inte uppe till omröstning. Att göra de arbetsuppgifter som tilldelas en på jobbet är inte heller något man röstar om, gillar man inte arbetsuppgifterna får man byta jobb (och nej, jag talar inte om det som är farligt och visst kan man ibland komma överens om annat). Demokrati handlar om hur vi väljer de som får förtroendet att styra ett land, en region eller en kommun, och vilka mandat de sen får för att fatta beslut. Vart gränserna för gemensamt betald välfärd går ser förvisso lite olika ut i olika länder, men det och hur vi förhåller oss till – och hjälper - varann bestämmer vi inom demokratins spelregler. Efterkrigstiden använde vi till att bygga landet starkt och rikt med en allt starkare politisk ambition att utjämna klyftor och skillnader därför att vi tror att de flesta människor som får en chans till ett bättre liv tar den. Det kommer alltid att finnas dåliga exempel där det inte har funkat, där någon utnyttjat andra eller systemet för sin egen skull, men idag används det som argument för att strama upp, straffa och göra skillnad på folk. Som om de få undantagen ska styra de stora besluten?
Det finns de som menar att demokrati bara är ett undantag och att det auktoritära styret egentligen är normaltillståndet. Och så är det kanske. Benjamin Franklin fick en gång frågan vad USA egentligen var och svarade ”En republik, om ni kan behålla den”. Gudarna ska veta att det finns tillräckligt många som anser att de har rätt att bestämma över andra för att de själva anser sig ha rätt till det och ser till att det blir så – inte för att de givits makt av folket. Vi skojar om det ibland – tänk så enkelt allt politiskt arbete skulle vara om man bara fick bestämma själv! Det framstår inte som lika roligt i perspektivet att vi bara har demokrati till låns. På barrikaderna står de som med överlägsna flin menar att den stora massan inte har förstått vad ett land behöver. Att sätta hårt mot hårt, att söka stöd för att försvara landet mot påhittade, skumma, angrepp är ingenting annat än att blicka tillbaka mot märkliga ideal som rätt ofta framställer mannen som överhuvud i en ensidig, kulturellt fattig värld som – ärligt talat – behöver precis motsatsen.