Årets ekonomipris delas ut till tre män som har forskat på välstånd mellan länder. Som gammal politiker och påhejare av demokrati (man undrar hur nån egentligen kan vara mot, men fråga den där f d presidenten i USA, han tycks ju mena att det är ok att hota sina motståndare med våld) är jag måhända ganska påstridig i den här frågan. Jag använder t ex inte alls samma definition av ordet demokrati som de som anser att man minsann får göra precis som man vill ”för annars äre ingen demokrati”. Så igen: ordet demokrati beskriver styrelseskicket, dvs att folket utser sina ledare, till skillnad från när ledarna utser sig själva. Att utöva demokrati är inte att rösta eller ha cupvinnarcup om alla frågor, snarare att alla har en chans att kandidera för ett parti – eller starta ett, samla röster och den vägen få möjlighet att vara med och påverka samhällets väg framåt.
I år går priset alltså till de tre vise männen som studerat något så intressant som ”hur institutioner formas och påverkar välstånd”. De slår fast att ju osäkrare ett lands institutioner är desto mindre tillväxt eller förändring till det bättre sker. Jag har nog trott att det var tvärtom, dvs ju bättre ett lands befolkning får det, desto mer börjar man ropa efter demokrati. De vise männen har gått tillbaka till när européer koloniserade världen och kan visa att det gjorde skillnad om man bara tog det man kom för att ta eller om man planterade ”inkluderande institutioner” dit man kom. I de länder där folket var fattigt – och det inte fanns så mycket att ta - infördes de här institutionerna mer ofta vilket har lett till ett utbrett välstånd. I de länder som var rika tog var det mest lönsamt att skumma grädden och inte bry sig mer, och de länderna är fattigare idag, OCH saknar samhällssystem som garanterar medborgarnas inflytande och säkerhet - där kommer heller ingen att lita på nån förbättring i horisonten.
Nu kan man bli raljant om man vill, och fundera på de svenska källorna. Allas vår Axel Oxenstierna – som ju mest är känd för att strukturera Sverige, dvs skapa byråkratin – menade ju att Norrland var en potentiell svensk koloni. Sakta kröp det storsvenska systemet norrut med dollartecken i ögonen (shilling banco kanske det var), ty här fanns om inte annat mycket att beskatta och pengar behövdes ju till alla krig som man förde kring alla landområden man tänkte lägga under sig. Men, vi kanske ändå ska vara en smula tacksamma för hur det blev? Tänk om vi faktiskt hade varit en koloni dit man bara kommit för att skumma grädden och sticka? Tur då att Oxenstierna organiserade landet, tillsatte landshövdingar som statens utsända och såg till att skapa en grund för det demokratiska samhället som vi har idag.
Vi kan uttrycka förtvivlan över hur okänd vår landsände är, hur man inte kan se att stora delar av dagens BNP har sitt ursprung i våra trakter, och hur raljant vi tycker att vi blir behandlade nu när den gröna omställningen både tagit fart och på vissa platser gjort halvhalt men jag tror det är upp till oss själva att förvalta det vi har. Vi har arbete kvar att göra som ingen kan göra åt oss. Vi behöver krydda vår del av landet med kulturinstitutioner, vi behöver bli duktigare på att ta fram sån fakta som region Norrbotten har gjort i den mcKinsey-rapport som visar på hur vi kan fortsätta att vara mycket lönsamma, och vi kan vägra att låta oss förminskas av de som inte läst på. Vi är en del av landet som styrs av ett stabilt system och det är vi själva som bestämmer. Det kunde ha varit värre. Definitvt.