Jag funderar mycket på vilka särdrag vi som bor här har och som skiljer mellan glesbygd och stad, eller kanske norr och söder. Emellanåt tycker jag mig se ett stänk av – kanske - dålig självkänsla i bitska uttalanden mot de som vi uppfattar försöker bestämma över oss. Det dyker upp både här och där, i skilda sammanhang och är kanske nödvändigt ibland. Vi exporterar mineraler - och biter ifrån när andra tar en sån sak för given, som om detta inte innebär några uppoffringar i miljö eller i arbetsvillkor. Vi producerar mer el än vi själva kan göra av med - och talar med jämna mellanrum om för den som vill lyssna att andra inte kan förvänta sig att detta ska fortsätta hur länge som helst, för snart har vi egna behov som involverar den gröna elen. Samma el som vi inte alltid – när vi tittar oss omkring på såren i naturen och i livsvillkoren – uppfattat som så grön. När SVT gör en serie om den svenska historien fräser vi högt för att de inte bemödat sig om att lyssna på den fakta som säger att här gjorde vi stål för flera tusen år sedan, vilket ju i deras perspektiv blir väldigt märkligt eftersom vi inte ens borde ha funnits då. Men det värsta, för vår självkänsla, är kanske när vi exporterar våra barn därför att inte alla åtråvärda typer av jobb finns här. Vår arbetsmarknad har vita fläckar och vill man göra karriär inom de yrken som vi har färre av så behöver man finnas någon annanstans.
Grejen är att vi ibland behöver fundera på hur produktivt det är att bara fräsa åt andra. Att förfalla in i att sura över att andra inte begriper, inte vill begripa eller inte bryr sig är inte särskilt produktivt. Jag tror vi måste samla ihop oss och prata om saker och ting på andra sätt. Vi behöver börja finna lösningar själva därför att ingen annan kommer att fixa våra problem, men då måste vi börja med att erkänna för oss själva att det finns områden att jobba med. Vi behöver göra riskanalysen och vi behöver spänna bågen och prata om hur vi vill att det ska vara istället, och vi behöver lägga en hel del tid, kraft och energi för att se till att vi själva ser bilden. Vi är sämre utbildade än resten av Sverige. Vi har en sämre folkhälsa. Vi har en demografi – hur åldrarna är fördelade mellan folk – som är skev och som innebär att vi har svårt att försörja oss själva därför att skatten från de som arbetar inte riktigt räcker till de behov som de ”dyra” delarna av välfärden kräver – dvs vi är för få i arbetsför ålder jämfört med de som är yngre och äldre. Alla typer av jobb finns inte här.
Allt det här kan man vända till krav. Vi kan välja att svara på varje fråga om hur livet i norr är med tillmälen om att det skulle vara bättre om vi själva hade fått behålla värdet på våra naturtillgångar. Vi kan välja att rösta på partier som vill sortera människor i vi och dom och tro att det skulle göra saken bättre om vi ovanpå allt ägnar oss åt att misstro de som faktiskt kommit hit. Eller så kan vi välja att vara helt nöjda med det vi har och tycka att utveckling och förändring är jobbigt. Det väljer vi själva. Jag tror inte det skulle blivit bättre i termer av min egen livskvalitet. Jag vill se en blandning av människor, influenser från andra, ett kulturellt utbud och samtal som utvecklar mig som människa. Och jag är alldeles övertygad om att vi har kraft att förändra våra villkor själva om vi bestämmer oss, gör en plan och håller oss till den med all kraft vi har. God Jul!