Under tisdagen väcktes samtalet om vilken regering som egentligen ska styra Sverige efter valet 2026 till liv. Om du tycker att det låter väl tidigt, så har du förmodligen rätt i det – det är nästan tre år till nästa val, och hur mycket man än tycker om de opinionsmätningar man läser är det inte på grundval av dem som riksdagsmandaten delas ut.
Det vet förstås Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar också, och ändå var det hon som valde att initiera samtalet genom de kommentarer hon fällde till en grupp församlade journalister i riksdagshuset.
Då sade hon att hon föredrar att sitta i en regering tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om dessa partier tillsammans uppnår en egen majoritet, och att hon allra helst skulle utesluta Centerpartiet ur ett samarbete.
I sig är det ingenting att höja på ögonbrynen för. Det har länge varit Vänsterpartiets position, och man får nog lov att säga att antipatin mellan dem och Centerpartiet är ömsesidig; det var ingen tillfällighet att Januariavtalet innehöll en klausul som isolerade Vänsterpartiet, och stängde dem ute från inflytande.
I det läget kan man fundera över vilka orsaker Dadgostar har att redan idag dagdrömma om vilken regering hon skulle vilja sitta i.
Om en grupp sportjournalister frågade mig, skulle jag svara att jag allra helst spelar på topp tillsammans med Alexander Isak i svenska landslaget i VM 2026. Det för mig – tyvärr, får jag väl erkänna – inte en millimeter närmare en uttagning i nästa landslagstrupp.
Men om en sådan spekulation från min sida åtminstone inte skulle få några negativa konsekvenser, så ger Dadgostars ord om Centerpartiet den sittande regeringen anledning att tala om oreda och oenighet i oppositionen; det förflyttar fokus från deras många misslyckanden, till frågan om det inte ändå finns en osäkerhet i hur alternativet ser ut.
Det är inte bra för den samlade oppositionen – men det är inte dess bästa Dadgostar har i åtanke. Det är sitt eget partis ställning, och hennes egen position som ledare för det.
Det är svårt att synas som litet oppositionsparti, och ett sätt att komma fram genom det mediala bruset är just att skapa kontrovers och nämna den – åtminstone för politiska journalister – alltid lika spännande regeringsfrågan.
Det är också ett faktum att Vänsterpartiet har haft svårigheter med att behålla enigheten medan partiets ledning försöker förhålla sig till den oroväckande utvecklingen i Mellanöstern och att partiets gräsrötter knappast kommer att glädja sig över en eventuell svensk Nato-anslutning.
Det är två områden där Vänsterpartiet vare sig de vill eller inte kommer att behöva acceptera den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken – och för den vill leda partiet blir det då av betydelse att visa på skillnader mellan dem och andra partier på ett annat område.
Så kan man trots allt förklara Vänsterpartiets en smula obegripliga utspel om hur de vill att regeringen ska se ut efter valet 2026. Men bara för att det går att förklara, betyder de inte att de gör rätt.
I stället bör de ta efter just Centerpartiet, som under den nye partiledaren Muharrem Demirok har tagit tydliga steg mot Socialdemokraterna och mot ett fortsatt och fördjupat samarbete på vänsterkanten.
Det finns nämligen betydligt mer som förenar dessa partier än som skiljer dem åt – och att de inser det och kan arbeta tillsammans är det enda som kan garantera att vi får en regering som är intresserad av att arbeta för såväl frihet som trygghet och rättvisa efter nästa val.