Under hösten har de samhällsanalyser som ska ligga till grund för Socialdemokraternas kommande politik presenterats – och även om delar av det utgör en uppgörelse med den egna politiken och den roll som partiet har kommit att spela i svensk politik är mycket av det som sägs klokt.
2000-talets politiska landskap har varit svårt att navigera för arbetarrörelser runtom i världen – de har slitits mellan tradition och förnyelse, och dessutom brottats med frakturer i både det politiska landskapet och i deras traditionella väljargrupper.
Det har inneburit både vägval och kompromisser – och för ett parti som har burit ansvaret för att regera landet så länge som de svenska socialdemokraterna har sådana varit absolut nödvändiga.
Ett sådant vägval uppmärksammades i början av det här året, när riksdagsledamoten Amalia Rud Pedersen (S) som ansvarat för den del av analysen som handlar om ungdomar och deras syn på politiken intervjuades av SVT, och fokus kom att hamna på det stora och växande könsgapet bland unga väljare.
Frågar man unga kvinnor är Socialdemokraterna fortfarande framtidens parti – där samlar man nästan 40 procent. Men frågar man i stället unga män landar stödet i en mätning från Verian på bara 12.5 procent – och just de unga männen har nästan utan undantag gått högerut.
Allra mest uppmärksamhet fick en av Rud Pedersens delförklaringar till fenomenet – att Socialdemokraterna genom sitt fokus på feminism har försummat unga män, och inte uppmärksammat hur utsatta de har varit under de senaste 20 åren av samhällsutveckling.
Det är en förklaring som ligger i tiden, och i linje med den generella vändningen mot en hårdare, mer konservativ och maskulin ton i politiken – och enligt den skulle den feministiska konsensus som präglat stora delar av vår tid vara en sorts rött skynke för många unga män.
Till den måste jag emellertid ställa mig en smula tvivlande. Självkritik är både bra och sunt, och en naturlig del av varje politisk rörelses utveckling – men det som har hänt är ju faktiskt inte att de unga männen har lämnat Socialdemokraterna.
Det är att de i sina första, andra och tredje val som myndiga har vänt sig till Sverigedemokraterna, och till den förklaring av samhällets och politikens problem som de erbjuder.
Det centrala i den är just framhävandet av klyftor och skillnader mellan människor, snarare än vad de har gemensamt – det handlar om tydliga skillnader mellan kvinnor och män, mellan svenskar och invandrade svenskar och inte minst mellan stad och land.
I deras världsbild måste ena delen av detta motsatspar förlora för att det andra ska vinna – och så förvandlas det som en gång var ett samhälle som vi alla delade, till en ständig kamp om en ständigt krympande kaka av resurser och uppmärksamhet.
Det är ett sätt att beskriva världen, på samma sätt som olika gruppers primära intressen är ett sätt att beskriva politiken – men för ett folkrörelseparti som Socialdemokraterna är den fråga som man måste besvara snarare denna:
Hur ska man genom politik göra det tydligt att det är betydligt mer vi har gemensamt, än som skiljer oss åt – att tillväxt i staden inte behöver ske på landsbygdens bekostnad, att den som har fötts i landet och den som har invandrat hit har lika mycket att bidra med och att kvinnors frigörelse inte sker på bekostnad av männens?
Det är stora och svåra frågor, som inte har något enkelt svar. Men ska vi läka vårt samhälles frakturer, måste vi alltid utgå ifrån att det är mer vi har gemensamt än det finns som skiljer oss åt.