Jag har ett komplicerat förhållande till människor eller idéer som jag ogillar. Ofta handlar det om diametralt olika värderingar och de där aningslösa resonemangen som bygger på att ”mig och mitt” går före ”oss och vårt”.
Att ta sig fram i livet är en sak, men för mig är det något annat om man då bortser från hur, eller om, man skadar någon annan. Det kokar ner till makt och normer och vilka verktyg man väljer för att nå dit man vill. Man kan vara transparent, visa sina argument och låta motparten själv värdera dem eller välja en dold agenda där det man säger låter bra men där det visar sig att budskapet var ett medel för att förflytta motparten i den riktning som gagnar en. Normer är nämligen inte statiska.
Det som var helt oacceptabelt för drygt 50 år sedan – med ett världskrig i ryggen och ett kallt krig omkring oss – har blivit vardag och det finns forskning (”The normalization of the radical right” – Vicente Valentim) som handlar om hur det går till.
Vi förhåller oss till de normer som råder, oavsett om vi följer eller väljer att bryta mot dem. Men – när normerna förändras börjar vi sakta, sakta acceptera sånt vi tidigare tyckte vad gräsligt eller opassande. Ett exempel är när fler och fler började ifrågasätta att den vite mannen tog sig rätten att gradera människoliv på en skala och göra affärer av andras liv – då förändrades också rättsmedvetandet. Det försköts så långt att människor var beredda att gå i krig för att skydda slavarnas rättigheter och människors lika värde. Eller tvärtom – att ta livet av människor i gaskamrar byggde på att normerna förskjutits så att tillräckligt många tyckte att det var helt rätt – givet att man själv tycktes bättre och med ett högre värde.
Det finns en formel för hur man gör. Den som vill förflytta samhällets normer rekryterar ett gäng som inte är nöjda med det ena eller andra i samhället eller av andra anledningar har åsikter som inte passar i normerna. Dessa får i uppdrag att uttrycka sånt som inte stämmer med de rådande värderingarna, men för att det ska sprida sig vidare behöver de som lyssnar känna att det känns okej. Det gör de om de befinner sig inom cirklar eller sociala sammanhang där andra inte verkar tycka att det spelar någon roll vad man säger, så att åsikterna passar.
Det gäller att attackera de rådande normerna. Man kan till exempel säga att ”man får väl inte tycka så här i det här samhället, men …” eller ”jag är ju inte rasist, men…”. Sen låter man några – invigda – kliva ordentligt utanför ramarna och säga nånting uppseendeväckande och så låtsas man läxa upp dem. Allteftersom smälter man in som ”vanliga människor” med vanliga normer – vilket är viktigt för att få fler att lyssna.
Lever man ett eländigt liv, med det ena misslyckandet efter det andra, må det vara oförmåga att hitta en partner, att det jobb man har är tråkigt och dåligt betalt eller att man helt enkelt känner sig osedd, så kan det kännas bra att sparka nedåt. I ett sånt läge är man mottaglig för den retorik som till exempel säger att det finns människor, som är sämre, som vill flytta till det här landet men som bara kostar pengar eller kanske att hårdare tag är viktigare än att sluta samhällsklyftorna.
Det är i såna lägen som vi andra behöver backa lite för att kunna se mönstren, förstå vad det är som håller på att hända. Nog borde vi väl kunna vara överens om att vi vill leva i ett rättssamhälle byggt på demokratiska grunder och att det är allas vårt ansvar? För vad är alternativet?