Jag möter många människor som vill prata och som har åsikter. En del lämnar spår efter sig i form av klokt tänkta tankar eller behövliga mothugg. Andra har åsikter som de tydligen (?) skäms för, stirrar på mig, säger det de vill ha sagt och avslutar med ”men det får man ju inte säga i det här landet!”.
Vi kan väl konstatera att det var just det som hände, men också att det finns en uppfattning att om den som inte håller med i main-stream-tugget kommer att få på skallen. Min reaktion är delad. Det är väldigt lite man inte får säga. Yttrandefriheten är stor förutom att man inte får sprida hatbrott, förtal och förolämpningar, men givet det så är det tragiskt med människor som tycker sig vara tystade och jag förstår att det föds frustration ur detta.
Frustration är knepigt. När man vill att något ska vara på ett visst sätt och man inte har en chans att få det så. När man blir illa bemött trots att man tycker sig ha rätt. När man blir överröstad av människor som inte vill höra det man har att säga. När de politiska partierna inte vill se förhållanden som påtalas eller när vi har beröringsskräck mot frågor som är obekväma eller som vi helt enkelt inte vill ge uppmärksamhet.
Allt detta skapar frustration hos mig och många andra och det är långt ifrån konstigt, men det finns också frågor där man blir kidnappad och påklistrad en åsikt som partiföreträdare, som talesperson eller som debattör.
Det jag ser är att rätt många ritar ihop sin egen bild av verkligheten. Man missade kanske nån lektion i skolan, glömde det där med att granska källor, struntar i att tänka själv eller utgår från att det jag ser i media – det är sanningen? Vi tar den kanske svåraste: Brottslighet. Invandrare som grupp ligger högre i brottsmisstankes-statistiken än de som är födda i Sverige av svenska föräldrar. Om vi antingen sätter alla dem i fängelse eller att kastar ut dem så kommer väl brotten att minska? Jag menar, det är ju ändå drygt 2 promille av de utrikesfödda som har misstänkts för våldtäkt mot bara 0,4 promille av de som fötts i Sverige av svenska föräldrar så ut med allihop.
Grejen är att om man kompenserar statistiken för ålder, kön, utbildning och inkomst går skillnaderna ner (källa: Tidningen Advokaten). Den så kallade överrisken är högst bland utlandsfödda från fattiga och krigsdrabbade regioner. Och bland de som kommer hit från övriga Norden. Men också bland män. Och bland de som kommer från familjer som haft socialbidrag. Och bland de som inte gått ut gymnasiet. Så då är det väl lika bra att göra oss av med alla dem oavsett var de är födda?
Kvar blir kvinnor från länder som inte är krigsdrabbade, med hyggliga inkomster och minst gymnasieutbildning. Såna som jag. 94 procent av alla dödliga brott i Sverige är visserligen självmord och de lär ju inte minska när vi rensar, men ändå, vi kan väl välja vad vi fokuserar på och när vi gör verkligheten enkel så kan vi välja de enkla lösningarna ...
Men om vi vet att man klarar sig sämre där samhället inte är starkt – där skolan är sämre, där arbetslösheten är högre, där brottsstatistiken är dålig, där familjerna är trasiga – är då svaret att kasta ut alla som vi anser löper risk att bli kriminell? Har vi inte kommit längre än så? Har vi slutat orka tänka? Hur många ska sitta och se på när bortskämda, maktgalna män upprepar det vi har provat förut, bråkar om mark och om vilka människor som är bra och ska ha och vilka som är dåliga och inte ska ha? Det är väl möjligen det man inte får säga i det här landet, för tro mig – allt annat sägs visst! Alldeles för ofta.