Min pappa var inte världens mest jämställda man. Visserligen var det han som följde mig till skolan på min första skoldag – men det var för att mamma var lärare och inte hade tid själv. Enda gångerna han lagade mat var när mamma var bortrest och då fick vi alltid renskav – för det kunde han laga. Jag vet inte om jag nånsin såg honom ratta en dammsugare eller städa nånting annat än garaget, allt sånt var mammas jobb. Mamma var å andra sidan på många sätt före sin tid. Hon yrkesarbetade och studerade fortlöpande och hade egna intressen. Att det var hon som gick ner i tid på jobbet när jag var liten får man tillskriva dåtiden, det var bara så, då. I just det finns det något intressant – det där som bara har blivit på ett visst sätt. Det krävs både fantasi och enträgenhet för att reda ut varför. Det handlar först om att få syn på vad som är fakta, för det man inte vet om är svårt att förändra. Förvånansvärt ofta visar det sig sen att vardagen handlar om mönster snarare än om överenskommelser och rationella beslut.
Här kommer därför lite nutida fakta om mäns och kvinnors hälsa: Män får bättre vård för samma sjukdomar än kvinnor. Till exempel är mäns rullstolar 25% dyrare än de som kvinnor i samma ålder får och tre gånger så många män får pacemaker för sina hjärtproblem än kvinnor med samma behov. Mäns hjärtinfarkter anses vara mera akuta och behandlas fortare än kvinnors och när det kommer till att få en diagnos för en hjärtsjukdom får kvinnor i snitt vänta 15 år på rätt diagnos och män får vänta i sex år. (Bägge kan man ju tycka är för länge, men jag är inte medicinskt utbildad och vet inte varför det är så.) Skillnaden beror på att man ofta felaktigt antar att kvinnors besvär är psykiska och inte fysiska. Män får också dyrare medicin utskrivet än kvinnor får och män får lättare en tid hos doktorn för sina besvär medan kvinnor uppmanas att behandla sina besvär själv, hemma. Av de medicinska forskningspengarna i världen går 1% till att forska om de sjukdomar som framförallt drabbar kvinnor och de mediciner som tas fram testas på män vilket gör att doserna blir fel när kvinnor får dem och de medicinerna som kunde funkat på kvinnor – men inte funkar på män – skrotas.
Se där. När man mäter saker och tar reda på fakta skapar man kunskaper. Då kan man börja göra nånting åt skillnaderna. Det handlar inte ett dugg om att det nu bara är kvinnors behov som gäller, utan om att det finns en del att göra för att jämna ut olikheterna. Och ändå hör jag ofta både män och kvinnor säga ”men har inte den här kvinnokampen gått för långt, vi kan väl ändå få fortsätta vara bra på olika saker?”. Jag är bra på en del och dålig på annat, men jag vill ha samma möjligheter att må bra som en man har och fakta säger mig att det inte är så, både baserat på den vård som ges och på de kulturella föreställningar som säger att kvinnor är bättre på att städa och laga mat och projektleda en familj (dvs komma ihåg alla föräldramöten och kalas och se till att allt funkar). Jag tycker om att laga mat åt min sambo men skulle han börja ta det för självklart så vet han att han får laga sin köttgryta själv. En idag vetenskapligt obeforskad del av verkligheten säger mig att det finns lite för gott om karlar som beter sig som småbarn och sen blir bittra när kvinnorna inte vill ta hand om dem längre. Jag hoppas att jag har fel.