Det finns ett citat som används frekvent i amerikansk politik, och som för det allra mesta tillskrivs Benjamin Franklin: ”I den här världen kan ingenting sägas vara säkert, utom döden och skatterna.”
Det är med all säkerhet mer populärt bland dem som står till höger än till vänster – men om vi skulle ta oss för att göra en svensk variant av det hela skulle vi faktiskt kunna lägga till: ”Ingenting i den här världen är helt säkert utom döden, skatterna och 40 timmars arbetsvecka.”
Egentligen är det ganska konstigt att det har blivit så. Vår nuvarande semesterlagstiftning garanterar alla anställda fem veckors betald semester, och det har den gjort sedan år 1978.
Det är nu 46 år sedan – och sedan dess har det faktiskt hänt en hel del med såväl arbetslivet som med vår samlade produktivitet.
Den senare har skjutit i taket, och gjort samhället oändligt mycket effektivare och rikare än tidigare – men hela detta överskott har tagits ut i ekonomiska medel, snarare än i ledig tid.
Det är förstås ingen som klagar på att bli en liten smula rikare – men med tanke på att inkomstklyftorna under samma tid har fortsatt att öka dramatiskt och att kapitalinkomsterna alltid överstiger dem som kommer ifrån en månadslön är det ingen överdrift att säga att landets löntagare som har dragit det kortaste strået här.
De jobbar hårdare och producerar mer än någonsin förut – ändå är det många som har svårt att få såväl hushållsbudgeten som vardagen och veckorna att gå ihop.
40-timmarsveckan har för oss blivit lika självklar och omöjlig att undkomma eller ifrågasätta som en naturlag – ändå är det uppenbart att den för väldigt många helt enkelt inte fungerar.
Det gäller dem som blir sjuka av sitt arbete, det gäller ensamstående föräldrar som hela tiden måste leva med känslan av att de borde befinna sig på två olika ställen på en och samma gång och det gäller dem som är tvungna att gå ner till deltid för att överhuvudtaget ha en chans att få ihop sitt vardagsliv.
Och som så mycket annat i vårt samhälle slår 40-timmarsnormen aldrig helt jämnt. Den som har ett kontorsarbete har inte sällan möjligheten att själv styra över sina timmar, att finnas tillgänglig eller göra brådskande ärenden även om det just då råkar vara arbetstid.
Sådant är för många en utopi. Den som sitter i en kassa får inte ta en stund till att trösta ett ledset barn över telefonen eller smita därifrån en stund för att skaffa en dräkt till luciafirandet – något som för många i den kontorsarbetande medelklassen är en självklarhet utan vilken inte heller de skulle få ihop sina liv.
Därför är det bra att den arbetsgrupp inom Socialdemokraterna som leds av Annika Strandhäll nu tar upp frågan om arbetstidsförkortning, och bidrar till att sådana idéer närmar sig den politiska mitten.
Ekonomiskt är det inte en självklarhet, och vad man än kan tro är det inte heller någon given valvinnare. Fråga bara Sanna Marin, som tillsammans med de finska socialdemokraterna gick till val på en fyradagarsvecka häromåret.
Det som däremot är centralt och kanske viktigare än någonsin är att Socialdemokraterna nu vågar lyfta de intressen som finns hos breda grupper i landet, och som på allvar utmanar det sätt vi de senaste åren har gestaltat vårt samhälle på.
Allt skulle faktiskt kunna vara annorlunda än det är just nu, och vi kan se till att det sker. Det är såväl grundtanken i socialdemokraternas ideologi, som det enda trovärdiga och konstruktiva sättet att bygga en fungerande politisk opposition.