I mitten av juli månad i år föreslog Liberalerna att Skatteverket ska få i uppdrag att genomföra en ny folkräkning. Denna ska ha ett särskilt fokus på så kallade utsatta områden, och kompletteras med reviderade normer om trångboddhet från Boverket.
Den direkta orsaken till att Liberalerna förde fram förslaget just nu handlar förstås om den pågående smittspridningen i samhället, som är svårare att bemöta i områden som präglas av trångboddhet och som står för ännu större risker i de fall där flera generationer bor tillsammans.
Den situationen skulle en folkräkning naturligtvis inte råda bot på omedelbart – bara att planera och genomföra en sådan skulle ta tid, och det kommer att dröja ännu längre innan de åtgärder man bestämmer sig för att vidta får avsedd effekt.
Det gör däremot inte Liberalernas förslag mindre klokt eller mindre angeläget – det är tvärtom ett utmärkt exempel på hur ett nutida och angeläget problem kan få oss att höja blicken, och inte bara fundera över vilka omedelbara åtgärder som kan lindra symtomen, utan också rikta uppmärksamheten mot problemens orsaker.
Den senaste fullständiga svenska folkräkningen genomfördes år 1990, och även om man sedan dess har vidtagit åtgärder – i första hand en registerbaserad räkning år 2011 och det införda systemet med lägenhetsnummer – som också ger en bild av läget är det hög tid att genomföra en grundligare genomgång.
Att ha tillgång till en tillförlitlig statistik över hur många människor som finns i landet och var de bor kan låta som en marginell och administrativ fråga, men det är i själva verket ett nyckelverktyg för att få såväl skattesystemet som välfärden och det politiska reformarbetet att fungera.
Ett läge utan inblick i de faktiska bosättningsförhållandena öppnar nämligen upp för både fusk och spill i bidragssystemen – och att upprätthålla förtroendet för deras rättvisa och effektivitet är centralt för att upprätthålla både skattemoralen och förtroendet för välfärden.
Det är också en fråga om rättvisa mellan svenska kommuner, där kommuner i glesbygd måste få ersättning från skatteutjämningssystemet efter hur många som verkligen är bosatta och utnyttjar samhällsservicen där.
En noggrann befolkningsstatistik är också nödvändig för att upprätthålla en rättvisa i den politiska representationen – för att folkstyret ska fungera behöver vi faktiskt veta vilka, och hur många, väljare som våra förtroendevalda faktiskt representerar.
Allra viktigast är kanske ändå att allt politiskt reformarbete och alla strävanden att bygga ett bättre samhälle siktar mot ett rörligt mål. Reformer som är baserade på en ungefärlig statistik kommer aldrig att vara lika effektiva som de som är baserade på en exakt, och risken med att inte veta är att man inte heller förstår eller kan förklara de effekter som reformerna får.
Det har tidigare funnits och kommer säkert att komma till invändningar som går ut på att en folkräkning utgör ett potentiellt intrång på den personliga integritetens område – men sådana invändningar går faktiskt att ta ganska lätt på.
Vårt samhällskontrakt bygger på en hög grad av ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter. Kunskap om sakförhållandena och statistik minskar inte det förtroendet – det är tvärtom en nödvändig förutsättning för att det ska kunna bestå.