Bidraget framfördes av bandet Engmans Kapell, ett band från Hälsingland. Låten får väl bäst beskrivas som nån form av hembygdsromantik, om en person som längtar hem till ”Norrland”.
I refrängen sjunger de bland annat ”No, no, no, no, Norrland” vilket får en att undra om de verkligen längtar hem så mycket som de sjunger om i låten.
Nog om låten i sig. Varför väcker ordet ”Norrland” så många känslor? För mig bottnar det i att jag mött det i sammanhang där personerna som använt det haft noll koll på hur stort geografiskt område de egentligen pratar om. Eller för den delen hur stor mångfald det finns inom de nordliga två tredjedelarna av Sverige, både sett till historia, kultur och natur.
Första gången som namnet Norrland uppträder i historiska källor i någon form är 1329. I detta dokument benämns nuvarande Österbotten i Finland för Östernorrlandia. Första gången det uppträder i en mer bekant form är i ett kungligt brev utfärdat av kung Karl Knutsson år 1435. I brevet berättar han att han låtit bud utgå till Hälsingland och ”annorstädes i Norrlanden”.
Här omtalas alltså inte ETT Norrland utan ”Norrlanden”. Flertal. Det är vanligt i skriftliga källor åtminstone fram till sent 1500-tal. Begreppet omfattar även finska Österbotten under en lång tid. Det är tydligt att namnet uppkommit som ett svepande namn på de nordliga områdena, ett namn som uppkommit med utgångspunkt från Mellansverige. Den geografiska avgränsningen för Norrland var under lång tid växlande och har avsett olika delar av nuvarande Norrland och norra Finland under århundradenas lopp.
Under 1500-talet börjar däremot den geografiska avgränsning som vi känner idag bli alltmer uttalad.
Även om avgränsningen så småningom klarnar används begreppet fortsatt lite förvirrat under 1600-talet. När den svenska stormakten försökte hitta begrepp för att uttrycka sitt storslagna ursprung var ordet ”norlanden” i olika former vanliga. Snorre Sturlasons isländska sagor trycktes 1668 med titeln ”Norlandz Chrönika och Beskriffning”. Under 1600-tal kallades de isländska sagorna i Sverige för ”norrländske antikviteter”.
Så småningom blev begreppet ”Norden” eller ”nordisk” men under 1600-tal var ”norrländsk” och andra former av ”Norrland” mycket vanliga för hela det område som nu kallas för Norden.
Att bli kallad ”norrlänning”, få höra ”jag hörde på din dialekt att du var från Norrland” eller få frågan om man är från ”Norrland” är därför mångbottnat.
För jag vet att den som frågar har sannolikt ingen aning om att dialekten i Piteå är långt ifrån densamma som den i Skellefteå eller att det finns en rad samiska varieter, vad meänkieli är, att det inte är självklart att jag känner någon från Sundsvall när jag säger att jag kommer från Luleå, eller att ett norrlandsderby inte är samma sak som ett stockholmsderby.
För det mesta blir mitt svar istället en motfråga. Vad menar du med Norrland? Få kan svara. Så när Norrland används på det sätt jag beskrivit så spelas allt det här upp för mitt inre som det gör för så många andra här i norra Sverige.
För Norrland är knappast det vi själva skulle ha valt som namn för den riksdel vi bor i. Det är ett namn som, liksom Norrbotten, uppkommit från ett maktcentrum i söder.
Jag håller med Englunds Kapell, no, no, no, Norrland. Jag tycker att vi stryker det nu.