Och det är berättandet som förenar oss. I det senaste numret av tidskriften Provins ges röst åt författare, poeter, en konstnär, musiker och låtskrivare, alla med rötterna i två nationella minoriteter, den samiska och tornedalska, kvänska och lantalaisiska. Temat för numret är nuet, att ge ett smakprov av alla de berättelser som berikar oss idag, som ger utrymme för litteraturen att visa att minoriteterna inte befinner sig i något cementerat ursprungsläge utan ständigt utvecklas utan att för den skull utesluta det historiska perspektivet.
Tidskriftens redaktörer beskriver innehållet som en ström, för oss norrbottningar kanske en älv är mer passande, där texterna från de två minoriteterna flätas samman, flyter tillsammans utan att separeras. Det är ett ställningstagande för att undvika att minoriteterna ställs mot varandra.
Och vilken älv det är! Lars Raattamaa, arkitekt och poet, tornedaling, går till storms mot det nyliberala samhället, som just inte är ett samhälle i hans mening utan en "nyliberal och fascistoid värld" där vi bygger "essentialistiska murar". Vilket betyder att nationalismen anser att vissa människor uppbär vissa egenskaper baserat på etnisk tillhörighet vilket avgör din, min eller andras syn på varandra. Om jag är svensk är jag på ett sätt, är jag same på ett annat, om jag är tornedaling, kvän eller lantalaiset så är man på ett tredje och så vidare.
Det cementerar, låser, förenklar något som inte är så enkelt. Det är en ideologi som skapar konflikter.
Det är också Mats Jonsson som berättar om det kulturella folkmordet på skogssamerna. En konsekvens av den svenska statens politik. Hans känsla av otillräcklighet, att inte kunna ägna sig åt någon av de traditionella samiska uttryckssätten eller näringarna. Han var "för klumpig för att slöjda, för tondöv för att jojka, skulle svimma om jag försökte slakta en ren."
Men det fanns något annat han kunde, det var att berätta. Och berättandet är något som går igen genom alla texterna. Behovet av att berätta. Behovet av att bli lyssnad på. Angelägenheten, vikten, av att berätta. Det går igen i intervjun med Mikael Niemi som har en hypotes om att det är något i minoriteten och i flerspråkigheten som direkt leder till berättande.
Det återfinns i Gabriella Håkanssons text om sin mor och hennes uppväxt. Hur de vuxnas samtal blommade ut, blev högljudda och dramatiska, när de började prata meänkieli hemma hos hennes mommo i Karungi. Hur svenskan till synes hämmade och dämpade dem. Men hon skildrar också samma utsatthet av att inte förstå språket och känslan av stå utanför som Mats Jonsson gör, de delar även samma upplevelse av att ha upptäckt att föräldrar har till hela eller delar dolt deras rötter i minoriteterna.
För Jonsson var det en farfar som låst undan sitt samiska arv i en kista som hans barn sedan upptäckte, något han aldrig berättat för dem om. För Håkansson att upptäcka att hon var född i Haparanda med efternamnet Kitti, inte i Södertälje. Och att få höra att hennes biologiska pappa hade ett "fint svenskt namn".
I detta nu pågår Berättarfestivalen i Skellefteå, en festival som vill hylla och ta tillvara den starka berättartraditionen som finns i norra Sverige. Kanske är det dags för en norrbottnisk version av den? För vilken kraft det finns i våra berättelser!