Nånstans läste jag ”Politik intresserar dig inte för du har inget intresse av att förändra en värld som passar dig så bra” och jag tänkte att det är kanske precis så det är. Den här världen, det här landet eller den här regionen saknar ju inte utmaningar. Det är kanske bara så att en del av lösningarna utmanar det vi tycker är bekvämt i det liv vi har. Här passar det bra att tala om att jag själv sitter i glashus ibland. Förändring startar med en själv.
Miljön är ett exempel. Emellanåt tänker jag att det skulle lösa sig om vi levde som farmor. Hennes klädkonto var inte stort. De åt upp all mat de köpte och soporna var främst en hink med slask. Farfar klev upp tidigt och gjorde upp eld så pojkarna skulle kunna kliva ur kökssoffan när det blivit varmt. Inte var det så konstigt att skafferiet senare – när de fick råd - slaktades till förmån för ett pannrum. Men ”salen” var fortsatt kall – de värmde inte husets olika rum i onödan och där åt vi bara till juldagsmiddag. Farfar var åkare och förmodligen skjutsade han farmor (som helst ville vara hemma) i lastbilen, för de hade ingen annan bil och man åkte inte så ofta nånstans. Jag kör 3000 mil per år och än har jag inte bytt till ett miljövänligare alternativ. Jag har låtit min bekvämlighet styra mina val. Det blir liksom ett mantra – att det som är bekvämt och tidsbesparande men bygger på belastning av miljön skulle vägas upp av att jag sopsorterar, komposterar, bär hem varor i flergångspåse, försöker minska på kemikalier och ultraprocessad mat och köper det mesta av mina kläder begagnade. Innerst inne vet jag att det inte räcker men jag har blundat lite för länge, kanske för att jag kan.
Kvinnor arbetar mer än män och tjänar mindre. Inte bara för att lönen för samma arbete är lägre utan också för att vi, som kollektiv, gör massor av det oavlönade hemarbetet. Vi tycks ha andra glasögon för det är vi som minskar på arbetstiden för att i stället ta hand om barn eller föräldrar. Med den fördelningen så säger vi ju att mäns arbetstid och lön är viktigare än kvinnors. Och inte vet jag – männen kanske lever så för att de kan?
Det är ju inte så att klyftorna blir mindre heller. Förr blev man det som man hade råd med och våra bostäder speglade samma sak. Idag ger vi försörjningsstöd till den som har det svårt, studielån till alla och ränteavdrag till alla som lånar pengar. Fler år i skolan är obligatoriska och vi vet att den som inte går ut gymnasiet har små chanser att få ett jobb (och ja, jag har kompisar som klarat sig utmärkt med mest streck i betyg, men övergripande är det jag säger sant). Ändå har vi hela områden i utanförskap och nuförtiden skyller vi gärna det på dem som bor där – särskilt om de kommer från ett land i öster (de som kommer från väst tycks vi ha en annan syn på). Vi är alla medvetna om hur det är men vi accepterar tydligen att vissa pekas ut som dåliga eller ges speciella egenskaper utan reflektionen att det är just det som är rasism. Kanske för att vi kan? Eller för att tesen ”om nån annan är sämre så blir ju jag själv bättre” inte skärskådas tillräckligt eller ifrågasätts mer.
Att inte intressera sig för politik bottnar kanske i ett ointresse att förändra det som funkar rätt bra för den enskilde. För när det börjar kosta – i form av pengar eller ifrågasättanden eller skam – så har vi en benägenhet att kunna ändra oss och inte bara peka på att det inte kan vara oss det är fel på – det är de som bor i andra länder och inte kommit lika långt som vi som måste förändras…