Socialdemokratins problem är angenäma problem. Deras öde är nämligen att vara ett – fortfarande – rätt stort parti. Och de dras med dilemman som är betydligt mindre i små partier.
Socialdemokratin har inte bara kommit att dominera svensk politik i egenskap av parti, utan också som samhällsfilosofi. Den socialdemokratiska tankemodellen har blivit vägledande för nästan alla partier.
Socialdemokratin är en slags samhällsorganism som drar till sig allt levande. Vi kan säga att alla är sossar nuförtiden, men av lite olika slag.
Den socialdemokratiska organismen består av ett antal olika grupperingar.
1) Till att börja med den socialdemokratiska partiledningen, som tillsammans med partiets förtroendevalda, har i uppdrag att leda rörelsen mot fortsatta segrar och se till att organismen reproducerar sig, på ett eller annat sätt.
2) Partiet i övrigt består av de så kallade ”aktivisterna”. Det är personer som brinner för något större än dem själva. De lider ofta av inre övertygelse som ibland skymmer blicken för helheten. På vartenda sossemöte är det någon som ställer sig upp och agiterar för just sin enskilda sakfråga – allt från fattigpensionärer till LSS – som de brinner för.
De förtroendevalda hanterar detta genom att lova uppmärksamma deras käpphästar – bara ekonomin och väljarna tillåter, och väljarna består av:
3) De som röstar på sossarna oavsett läge.
Dessa kan partiet klappat vänligt på huvudet och sända en tacksam tanke till, eftersom de garanterar att partiet är ungefär 5 gånger så stora som exempelvis vänsterpartiet.
4) De som röstar på sossarna ibland, men som just nu sprungit iväg, främst till moderaterna och Sverigedemokraterna, men ibland också rymmer till vänsterpartiet när dessa har en bra dag.
5) De som helst inte röstar med det socialdemokratiska partiet, men väl sympatiserar med socialdemokratin som idé, tanken att vi ska ha en ansvarsfull kapitalism. Dessa kan ibland vinnas för partiet, om ledarskapet är starkt och oppositionen svag eller farlig.
6) De som aldrig skulle rösta på socialdemokraterna.
Ju mer dessa väsnas, desto bättre för socialdemokraterna, som behöver spöken att skrämma kategori 2 och 3 med. Därmed blir de, mot sin vilja, en del av den socialdemokratiska organismen.
Just nu håller partiledningen (1) på med att övertyga framförallt kategori 4 och 5 om att socialdemokratin inte tänker öppna gränserna för migranter igen – och att den restriktiva invandringspolitiken åter är satt som kyrkan mitt i byn.
Men samtidigt arbetar många av aktivisterna (2) för att övertyga kategori 4 och 5 om att socialdemokraterna inte är att lita på. Vilket dessa två grupper länge har känt på sig.
Därför blir de närmste dagarna intressanta. Kommer partiledningen att svikta, i syfte att ”hålla ihop rörelsen”, och på samma sätt som 2010, när aktivisterna tvingade på partiledningen ett samarbete med vänsterpartiet och därmed släckte chanserna till valseger, eller kommer de att köra på i ullstrumporna? För att åtminstone kravla partiet över 30 procent?
Det är kanske så, att det här valet avgörs redan nu och inte i höst.