När nån börjar prata om ”där uppe (i norra Sverige)” får jag omedelbart känslan av att slå underifrån, inte vara förstådd, att människor söderut knappt ens orkar bry sig - förrän vi t ex pratar om att själva använda den ström som produceras här, och det kanske svider. Det är inte klokt att vi ska hålla på så här och dela landet och fortsätta prata om vi och dom. När jag blir så där tvärilsken så gör jag också så och då slipper en och annan harang ut, tyvärr. Det handlar om förminskandet, att bli sedd lite snett uppifrån, att människor ska förklara för mig hur vackert det är ”där uppe” men att de har varit på bilsemester en gång och hamnat bakom en epatraktor och behövt bromsa. Som om vi pratar om nåt konstigt, höljt i mystik och befolkat av avvikande människor. Oftast ler jag bara, eller svänger ihop nån one-liner om var pengarna kommer ifrån och försöker lämna ämnet.
Såvida jag inte blir riktigt irriterad. I Arjeplog odlades råg långt innan odlandet kröp in över gränsen i södra Sverige, vi kan visa på ett rikt handlande i öst-västlig riktning långt innan det bottniska handelstvånget, dvs när överheten bestämde att så fick man inte göra – handel skulle ske med huvudstaden och nån lokal förbindelse med utlandet ville man inte veta av, huvudstadens intressen gick före allt annat. Nu är ju detta i praktiken borta, men ibland undrar jag om inte ränderna sitter i. LKAB bryter 80% av EUs järnmalm och gjorde 2023 ett resultat på 16 miljarder och delade ut nästan hälften till staten. De beräknar själva att man kan fortsätta i över 30 år till, minst. När malmfälten behövde ström till gruvorna så bestämde sig riksdagen för att dämma Lule Älv, och staten bildade Vattenfall som snart fick i uppgift att bygga ihop ledningarna i hela Sverige för att (trumvirvel) el från vattenkraften skulle kunna nå södra Sverige också. Vattenfall gjorde 2023 ett resultat på 20 miljarder och delade ut 4 till staten, dvs oss alla. Såklart har det kostat oss. Det är inte gratis att stå för stora delar av landets basindustri. Vi ser spåren som inte går att laga, har kunskap om övergreppen som fortsatt in i modern tid. Hit har man kommit och pekat – inte minst Gustav Vasa som upptäckte att här kunde han hämta skatter från bl a rikt laxfiske och pälsverk. Det han lämnade efter sig var skriftspråket – det är kanske därför som människor tror att det inte fanns nånting här innan han kom – söderifrån?
När vi idag ser svårigheterna för Northvolt och Kaunis behöver vi månne ha med oss hur recessionen efter första världskriget gjorde att man pausade kraftverksbygget i Harsprånget? SVT bjuder in en ekonomiprofessor, doktorerad i Göteborg och tidigare uttalat kritisk till Hybrit. Han pratar om att Skellefteå förstås är för litet med sitt invånarantal på ”kanske 60.000” (när verkligheten är 78 t – sånt kan man läsa på) för att svälja en sån här stor lokalisering, nej det hade nog bara varit en större stad som Göteborg som hade klarat att landsätta en sån här satsning! Ingen av oss vet vad som går att göra, men att avskriva möjligheterna för mindre ställen, därför att det bara går att göra det stora större, intresserar mig på ett högre plan precis som hur medierna väljer att skapa och presentera nyheter. Jag har sett det förut och det handlar påfallande ofta om att man inte vet, inte bryr sig om att ta reda på och inte kommer att intressera sig för något annat än det man har i närområdet – för det är ju naturligtvis normen...