Debattartiklar är en snuttefilt för närmast sörjande

Det var en gång en sagornas tid i landet Sverige långt upp i norr. Då fanns två tv-kanaler och ett par tre stycken tidningar gjorda i papper. Statsministern hade en pressträff om året vare sig det behövdes eller ej. Folket kunde också säga vad de tyckte, då tog de fram pennan och författade en debattartikel. Antingen skrev de under som sig själva eller som representant för en intresseorganisation eller ett parti. Texten hade många stycken och gärna i punktform. Precis allt de ville säga plitades ned. Något tryggt att hålla i handen och visa upp. Ingen sönderredigerad version som saknar ord och mening. Den gamla tidens insändare fungerade ungefär likadant. 

DN debatt var den mest eftertraktade plattformen som fanns. En alldeles egen konung på sin guldtron. Trots att det är en tidning som mest stockholmare läser så ledde en debattartikel i DN förr om åren i princip alltid till en förstanyhet i Ekot. Och sen hakade resten av redaktionerna på. Innan e-tidningar fanns så kom DN i webbversion klockan 02 natten till papperstidningen damp ned på morgonen några timmar senare. En trött men spännande timme för berörda pressekreterare som ville kräma ut så mycket uppmärksamhet som möjligt av texten. Då började telefonen ringa och journalisterna ville veta mer. Hade man tur levde debattartikeln som toppnyhet i ett helt dygn till det var dags för nästa lyckliga debattartikelförfattare att få bli publicerad. Om det inte dök upp något ännu hetare i kvällspressen eller lokaltidningar. 

Trots att det är länge sedan det fungerade såhär så lever en hel del så kallade opinionsbildare fortfarande kvar i dåtidens sagovärld. De vägrar ge upp och inse faktum. En debattartikel blir en snuttefilt som enbart närmaste sörjande läser. Kanske någon enstaka politisk motståndare också som argt skriver en replik. Så blir det en fulländad cirkel av väldigt intern uppmärksamhet. Man hade lika gärna kunnat prata om innehållet på ett vanligt möte. Samtidigt som väljare, allmänhet och andra relevanta målgrupper inte ser någonting. De scrollar vidare till något som berör och engagerar på riktigt. Och missar på köpet viktiga förslag riktade till dem som finns gömda där någonstans i den enorma textmassan. 

Även fast den mediala spelplanen kraftigt har förändrats de senaste åren så fortsätter tron på debattartikelns magiska trollspö att leva vidare. Skriva en debattartikel tar också tid, särskilt om man vill ha många som undertecknar. Research, skrivtid, intern samordning, korrläsning och avstämningar. När texten väl är klar är momentum ofta borta och samhällsdebatten har fokus på något helt annat. Om man ändå lyckas få ut något med rätt tajming så fungerar det inte längre med att lyfta fram sina 58 viktigaste punkter för till exempel förbättrad äldreomsorg eller infrastruktur. Folk kan inte ta in en hel uppsats när tempot är så mycket högre nu för tiden.  

Det är istället i sociala medier och via rörlig bild nyhetsläget byggs upp. Det är där man måste vara för att få upp sin fråga på bordet. Sedan kan mycket väl gammelmedia hoppa på. Men inte tvärtom. Det måste man inse om man verkligen vill röra om i debatten a 2024. Både som privatperson eller civilsamhälle. Släng snuttefilten och spara värdefull tid som kan läggas på att få ut sina budskap på mycket mer kreativa och framgångsrika sätt än en debattartikel på 5000 tecken.