När TV4 skulle bli markbundet fanns det tydligen en bestämmelse att man skulle nå 96 procent av befolkningen. Det resulterade i att vi i Arjeplog fick ta ner kanalen via parabol och att vi då fick nöja oss med Stockholmsnyheter i stället för de regionala. Vårt befolkningsunderlag behövdes nämligen inte för att få ihop till de 96 procenten.
I förra veckan kom en mätning av befolkningens avstånd till närmaste bankomat och då visar det sig att de flesta av dem som har mer än 2,5 mil till att ta ut kontanter bor i de fyra nordligaste länen. Kravet är att bara 0,3 procent av befolkningen (bättre än 4 procent får man väl säga) ska ha så långt till pengarna. I snitt. I hela landet. Vi som valt att leva glest får som vanligt hitta andra lösningar på våra vardagsbekymmer. Jag är själv ingen kontantanvändare, men i händelse av ofred förväntas vi kunna betala det nödvändigaste även när vi inte kommer åt pengarna i telefonen eller via kortet.
Sverige (tillsammans med Finland) beräknas stå för snart sagt hela skogsreserven i Europa, även om vi har lite olika bild av vad ”skog” är. I Sverige bildas fortlöpande naturreservat för att värdefull natur och dess arterna ska bevaras. Och göras tillgängliga för naturupplevelser. I olika delar av landet ser vi på dessa reservat och avsättningar på lite olika sätt. Jag brukar till exempel vara på Gotland kring midsommar varje år och bo några kilometer utanför Visby. Mellan Kneippbyn och Visby finns det en härlig plats där jag gärna springer en runda. Man ser alltså Visby därifrån men det är ett naturreservat med fina grusgångar och lite bänkar utställda så man kan sitta ner och vila (gud förbjude att jag skulle bli så trött på min morgonrunda) om man vill.
På Gotland finns det – om min googling stämmer – 156 naturreservat och eftersom hela Gotland ryms 4,5 gång i Arjeplog så förstår man att reservaten är ganska små. I Arjeplog finns en nationalpark och – bara – 25 naturreservat (sen finns det andra avsättningar också, som till exempel Sveaskogs egen variant – ekoparkerna).
Det är klart att vi ska spara unik natur. Både för att nånting ska få vara orört och naturligtvis också för att det är rätt bra marker för renskötseln. Men visst är det märkligt så mycket mark som är unik i norra Sverige jämför med i söder? När jag ställt frågan till länsstyrelsen brukar svaret vara ”den mark som finns i söder är redan ianspråktagen på ett sätt som gör att den inte är lämplig för reservat och eftersom vi har krav på oss att göra avsättningar i Sverige som land så måste vi göra dem här” – typ.
Vi som bor just här önskar ibland att man kunde se att staten sköter sina reservat. Till fromma för både lokalbefolkning och besöksnäring. Kanske någon liten skylt här och där så man begriper vad det är för naturvärden som bevaras även om man är ekonom och inte ekolog, men tyvärr finns det pengar till att lösa in skog men inte till att sköta reservaten.
Så: Norra Sverige är bra att ha när det gäller det dåliga samvetet att spara ytor till kommande generationer men inte så mycket att bekymra sig över när det gäller samhällsservice – där är ytorna mest till besvär, särskilt om man måste räkna antal kilometer bilväg för att nå till servicen, eller varför inte hur många kilometer som man inte borde behöva ploga på vintern. Vi behöver räkna de där procenten på lokal eller åtminstone regional nivå. Det skulle göra sakernas tillstånd tydligare. Procenten borti åssit är ändå åssit, som mormor skulle ha sagt.