Egentligen fanns all potential för livslång vänskap mellan Leif GW Persson och Jan Guillou. De delar samma intresse för livets goda med mat och dryck. Jakt är en favoritsysselsättning. Båda älskar att skriva böcker och lyckas rätt bra med det. Miljonerna rullar in på bankkontona. Lyxlivet är stabilt sedan många år. Uppmärksamhet saknas inte. I varje rum de kliver in i lyssnar folk. Om det så är en scen på bokmässan, en middag eller i intervjuer. Det här handlar om två män som är väldigt vana att ta plats. Finns inte på kartan att de inte skulle vara jordens medelpunkt.
Tidigare bästa vänner som sedan länge tagit avstånd från varandra. Konkurrenter i bokbranschen som gärna tjafsar inför öppen ridå i kvällspressen. Och media älskar rubriker med gubbar som gnabbas. Sånt säljer. Men det handlar inte bara om en fajt på sandlådenivå om vem som är bäst eller har rätt. I grunden finns en klasskillnad mellan herrarna som aldrig går ur.
GW beskriver i boken "Gustavs grabb -- en roman om min klassresa" hur han växte upp i ett arbetarhem. I tidningen VI berättar han: "När jag ser tillbaka på mitt liv, har revanschismen varit min ojämförligt starkaste drivkraft. Det började faktiskt redan på Norra Real. Jag kom från fel sida av Odengatan – från arbetarkvarteren i Sibirien – medan majoriteten av mina klasskamrater kom från de burgna kvarteren i Lärkstaden eller Östermalm." Nu när han närmar sig 80 år kan han köpa precis vad han vill och skänka bort miljoner till barnbarnen om han känner för det.
Guillou däremot, hans bakgrund var något helt annat. En överklassmiljö med vett och etikett och där han senare skickades på internatskola. Förklädd kamratuppfostran var ren rå pennalism och där fick han lära sig slåss vare sig han ville eller ej. Väl hemma misshandlades Jan även svårt av sin styvfar. Men de vittnesmålen höll varken hans mamma eller halvsyster med om. Konflikten blev så stor att han ströks ur mammans testamente.
Att han skulle vara misshandlad varje dag, det är helt fel. Det är hemskt synd att Jan går så in i sin fantasivärld. Det gjorde han redan som barn. Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet. Det är så mycket som är fel. Han ljuger, sade mamman Marianne Hansén i en intervju med Expressen 2013.
Sanning och lögn är precis vad GW och Guillou käbblar om nu också. Deras senaste bråk handlar om vem som egentligen äger en anekdot om ett trick Stenbeck brukade köra med. Bjuda på det näst dyraste vinet på menyn för att inte verka vulgär inför sitt sällskap. Nu är det förstås teoretiskt möjligt att både GW och Guillou vid två separata tillfällen fått det avgörande livsrådet från Stenbeck.
Det offentliga käbblet herrarna emellan är ibland roande att följa. Formuleringskonsten behärskar båda två. Men i grunden är det sorgligt. Två goda vänner som sagt upp kontakten och sedan inte kan släppa taget och gå vidare. Något gör att de bara måste fortsätta drämma till varandra offentligt så fort en reporter ringer och ger ett nytt saftigt bete.
GW för att han drivs av livslång revanschlust. Guillou för att han bara måste ha sista ordet. Så är han van att ha det. Överklassen bär på en inneboende självklarhet. Artiga och väluppfostrade naturligtvis. Men det är bara när man är fostrad i vett och etikett som man också kan bryta den utan att tappa ansiktet. Bråket är därför en klassfråga.