När dammet efter rösträkningen nu börjar lägga sig, visar det sig att det Europa som fanns innan står kvar. Den högerextrema våg som befarades skölja över Europaparlamentet uteblev – eller blev åtminstone inte så hög som det på förhand befarades.
Till stor del har vi väljarna att tacka för det – och med väljarna menar jag de som faktiskt gick och röstade i söndags.
Det är en sak att kasta ur sig ett svar när man blir tillfrågad om sina sympatier i en opinionsundersökning – men det är faktiskt en helt annan att ta sitt medborgerliga ansvar, gå till vallokalen och avge en röstsedel.
Det blir särskilt tydligt i valet till Europaparlamentet, där högern i många länder går till val på en uttalad kritik av såväl parlamentet som det europeiska samarbetet; det är knappast särskilt motiverande att gå och rösta i ett val man anser borde avskaffas.
Det går inte heller att förneka att inrikespolitiska hänsyn tycks ha spelat en stor roll i många väljares beslut: Stora länder som Tyskland och Frankrike har just nu impopulära ledare i socialdemokraten Olaf Scholz och liberalen Emmanuel Macron.
Där valde väljarna att belöna deras hårdaste kritiker, som befinner sig allra längst ut på de politiska ytterkanterna. Samma tendens men från motsatt håll går att urskilja i det Ungern som styrs av det högerpopulista Fideszpartiet – där gjorde den liberala oppositionen ett ovanligt starkt resultat.
Vad som verkligen styrde väljarnas beslut kommer att analyseras i detalj under de kommande dagarna och veckorna – men oavsett vad som fick dem till urnorna kvarstår resultatet.
Det kommer även i fortsättningen att vara möjligt att föra en gemensam politik för ett progressivt klimatarbete, för ett stöd till Ukraina som inte sviktar och för fortsatt europeiskt samarbete och integration.
Om så verkligen blir fallet hänger på de konservativa partierna i partigruppen EPP, där de svenska Moderaterna ingår. Väljer de att samarbeta med de röda och gröna partigrupperna – eller vill de tvärtom söka osäkra allianser med de instabila krafterna på högerkanten?
Det är ett val som inte är obekant för dem – utan som många av dem har ställts inför även i sina hemländer. Där har svaret inte alltid varit uppmuntrande, och många av dem har haft väldigt svårt att skilja på de krafter som vill värna det demokratiska systemet och dem som vill montera ned det inifrån.
Att göra det på europeisk nivå vore ett misstag av historiska proportioner, som riskerar att riva ned den legitimitet, relevans och auktoritet som Europaparlamentet långsamt men beslutsamt har arbetat sig till.
Att så är fallet kan Europas länder vända sig till Sverige för att se. Också där hölls det val under söndagen, och även där levererade väljarna en rungande misstroendeförklaring till den högerkonservativa regeringen.
Från valvakan för regeringskoalitionens största parti rapporteras det att en partianställd som vid den senaste valvakan blev så till sig att hon började ropa ut nazistiska slagord i direktsändning den här gången önskade en låt.
Den gick igång, och då ska ett flertal representanter för partiet ha börjat ropa ”Ausländer raus!” eller ”Ut med utlänningarna!” på dansgolvet. En tung riksdagsledamot gick sedan till angrepp mot en reporter han misstänkte för att ha spelat in det hela.
Ledamoten ifråga avgick dagen därpå – men sammanlagt får nyhetsvärdet i händelsen betraktas som begränsat. Det är nämligen precis så Europa har vant sig vid och kommit att förvänta sig att det är i Ulf Kristerssons (M) Sverige.