Det är så bekant. Från oräkneliga antal mejl, och inspelade meddelanden. De flesta är anonyma, men förvånansvärt många är öppet fulla av hat, förakt och en del som går så långt att de hotar, inte bara mig, utan också min familj. De känner sig uppenbart också hotade, och jag försöker förstå; av vad?
Någon som minns hur debatten lät då vi skulle införa könsneutrala äktenskap?
Då var kärnfamiljen hotad enligt Kristdemokraterna som höll emot -hela vägen så att riksdagen fick lösa lagstiftningen istället för regeringen då KD inte kunde tänka sig kompromissa i Alliansregeringen. Jag har så väldigt svårt att förstå just detta, hur kommer det sig att om någon annan får samma rättigheter som jag, varför skulle då mina rättigheter vara hotade? När kvinnor kräver samma lön för samma arbete, samma karriärmöjligheter, samma utrymme och talartid då är det plötsligt bara FÖR mycket, trots att det inte är mer. Vi kräver inte kompensation för all den tid vi inte fått lika. Vi kräver inte öga för öga för den som mördat och våldtagit. Inte ens tvångssterilisering som Ebba tycks förorda. Bara att det ska få ett stop.
Förr var det ”bara” SD-svansen man fick räkna med att få efter sig när man debatterat migration, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Mejlen och telefonsvaret fullt. Nu verkar det vara än fler som anslutit sig och gärna förstärker känslan av att dessa har rätt i att deras liv som de känner det faktiskt är hotat.
Men vilkas liv är det som ÄR hotade? Kvinnor dör till följd av mäns våld, HBTQ personer får utstå hot, hat och våld- även dödligt. När polarisering ökar, gränserna flyttas för hur vi hanterar varandra är vi på en farlig väg. Jag pratar inte om politiskt munhugg, och att ifrågasätta sin motståndares politik. Det är personangreppen, övertoner som ökar känslan maktlöshet och rädsla. För allvarligt, jag medger utan omskrivningar att vi har stora problem på ett flertal områden, men det är inte ute med Svenssons eller med Sverige.
Även om jag oroar mig för demokratins utveckling.
Ytterligheterna är NMR som står på Storgatan i Luleå när Pridetåget går förbi är det för att vi ska bli rädda, för att vi ska tystna. Men i Kiruna ställer Miljöpartiet inte upp, på grund av hatretoriken som de förtroendevalda fått utstå. I går hade Rapport ett inslag om det hat och hot unga förtroendevalda får utstå, och tvekan om att fortsätta. Förra Almedalsveckan blev en kvinnlig bekant till mig nedslagen och misshandlad. Denna Almedalsvecka blev en person nedstucken och dödad av en man med högerextrema kopplingar. Retoriken om att Svenssonlivet är hotat, Sverige på väg att dö ut är det genomgående tema som nästan alla de hatmejl jag fått genom åren innehållit.
Vi lever i en orolig tid, pandemi och krig, skjutningar och kvinnor som mördas men det finns också mycket gott. Människor som väljer att göra något för andra, som kämpar för demokrati och fred, hjälpa dem som flyr klimatförändringar och krigens fasor. Kanske är det ett av de bästa sätten att möta vanmakten på om man ska tro Ing-Marie Wieselgren som fick sätta livet till. Jag har ofta lyssnat till henne i P1s tankar för dagen. Jag avslutar dagen krönika med att citera henne: ”När jag inte orkar, så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också”.
Vi ska komma igenom det här, vi ska kunna leva tillsammans utan att känna sig hotade av den andres existens.
Det är det enda rimliga i en demokratiskt välfärdsland.