Ibland blir det för trist för media och särskilt politiska kommentatorer att enbart fokusera på budgetanalyser, skattesatser och olika ideologier. Då brukar stjärnorna stå rätt och det dyker upp någon väldigt trivial och ofta komisk nyhet. I svensk politisk historia finns flera guldkorn. Göran Persson dansade med kossan Doris. Carl Bildt sjöng schlager med en sångröst inte ens en mor kan uppskatta. Ingvar Carlsson agerade rappare i anskrämlig peruk. Killen vid grillen äter korv.
Märkligt ofta är det män som får skoja till det. Mer allvar blir det när det handlar om kvinnor. Miljöpartisten Isabella Lövin fastnade i den årliga granskningen av vilka bilar som finns hemma hos statsråden. I hennes hushåll stod en miljöfarlig pickup parkerad på tomten. Inte alls bra om man vill framstå som klimatvän. Men det var hennes man, stenskulptören, som körde bilen för att transportera sitt tunga konstnärsmaterial. Vilket förstås var öppet mål för biltokiga män att låta trycka upp och sätta på en dekal på bakluckan med budskapet: Det är okej, jag är skulptör.
Liknande hån har jämställdhetsminister Paulina Brandberg fått sedan media uppmärksammat hennes bananfobi. Visserligen ingen nyhet egentligen, eftersom hon själv outade problemet på Twitter för flera år sedan. Men då satt hon inte i regeringen. Det är en ångest så stark att hennes medarbetare måste rensa alla rum statsrådet ska in i från bananer. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan någon aktivist kommer på tanken att närma sig henne beväpnad med bananer. Bananad väntas bli den nya tårtningen. Allergi mot att äta bananer existerar och då handlar det om besvär som nässelutslag och illamående. För Brandberg räcker det dock med själva synen av bananer. Det är lätt att förstå och känna med henne av flera uppenbara skäl.
Bananer är hitfraktade från ställen på andra sidan jorden och kan i teorin få med sig flugor eller andra obehagliga överraskningar från tropiken. Bananer går väldigt lätt och snabbt från gula och fräscha till bruna och fula. Alla som har småbarn eller idrottar mycket kan knappast ducka för bananer. Vuxna människor öppnar skalen, dra bort äckliga trådar och börjar mosa bananen. Alternativt äta den rakt upp och ned. Målfoto på vad som är äckligast. De stackare som försöker torka bort bananrester från ett bord eller kläder får kämpa. Det blir som illaluktande klister direkt. Bananskal i papperskorgar spelar också i en egen liga av obehag. Särskilt om det saknas lock och soppåsen inte töms på några dagar. Bananer hör helt enkelt inte hemma i offentlig miljö. Ät dem om du vill, men gör det privat.
Men om vi ska lyfta blicken en aning från en detaljfråga som inte påverkar det politiska läget i Sverige. Fobier finns det många och varje person har sina rädslor att bära. Paulina Brandberg har förmodligen aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media under sin tid i regeringen som senaste dagarna. Men fokus är inte på att hon var med och presenterade en nyhet som kommer underlätta för våldsutsatta kvinnor att skilja sig. En frihetsreform som gynnar jämställdheten. Utan enbart på bananer, bananer, bananer. Tänk om det istället hade varit jämställdhetsministerns politiska förslag som folk snackade om. Bra eller dåliga spelar ingen roll. Men ett politiskt konstruktivt samtal istället för banankontakt av tredje graden.