I veckan har stor kraft ägnats i sociala medier att diskutera en krönika i Svenska Dagbladet som handlade om huruvida det är fattigdom som gör att barn kommer hungriga till skolan eller om det helt enkelt handlar om att föräldrar prioriterar fel, köper för dyr mat och sen får för mycket månad kvar i slutet på pengarna. Här lämnades lite goda råd om att man kan ge barnen billig gröt så att de blir mätta och alltihop lär ha börjat med att den förra statsministern sa att barnen blir hungrigare med den här regeringen.
Om detta kan man säga mycket. Jag har själv ibland funderat på om skolan borde servera frukost till barnen men allt som oftast landat i att ”nej, vi kan inte låta samhället ta över hela föräldraansvaret, det räcker med skolluncherna” vilka en gång infördes för att de fattiga barnen skulle få nånting att äta, men som alla barn får idag. Jag tänker också att det med jämna mellanrum sipprar fram ett missnöje mellan de som anser att de minsann sköter sig, betalar sin skatt, går på föräldramötena, hälsar på sin gamla mamma och i övrigt sköter sin del av det vuxna åtagandet - och de som man då menar inte gör det. Ibland handlar missnöjet om att det är för lätt att vara arbetslös och lyfta försäkringsersättning för det. Ibland handlar det om att grannen är långtidssjukskriven fast man minsann sett henne ute på stan så sådär väldigt sjuk verkar hon ju inte vara! Partierna är sluga och plockar upp såna här missnöjesyttringar när det vankas val. Man lovar att man ska se till att skipa rättvisa så att socialförsäkringssystemen inte utnyttjas orättfärdigt, dra in karensdagar eller låta bli att höja ersättningstaken och lugnet kanske då sprider sig – jag vet inte, men ibland kanske det är så att vi gissar att det är fler som gör fel än det verkligen är.
Att ljuga och lyfta ersättning felaktigt är ett brott som man kan åka dit för och jag ser en del notiser i tidningen när någon fått betala tillbaka pengar. Jag ser också hur kriminella organisationer skapar bolagshärvor och låtsas ge personlig assistans eller på annat sätt utnyttjar systemen och jag tänker att även det är ett brott. Ett ganska allvarligt sådant. Men betyder det faktum att det finns såna som skor sig på andras bekostnad att trygghetssystemen i sig är felaktiga eller för generösa? Att ta bort systemen och straffa den som inte är frisk eller att jaga de som gör fel – det är ett vägval. För mig handlar frågan om mat till barn mer om att lösa ett samhällsproblem som barnen inte rår för än om att ge förnumstiga råd om billig havregrynsgröt till de föräldrar som räknar fel. Och riktigt så tänkte jag ju inte förut.
Men det är ett faktum att vi i Arjeplog lagar mer mat i skolan på måndagarna. Även på en sån här liten ort, utan utpräglade fattiga områden, har vi barn som inte får tillräckligt med mat under helgerna. Och även om prognosen just nu är att en familj har 9000 kr mindre i månaden att röra sig med eftersom maten, elen och räntorna har blivit dyrare så tänker jag att man antingen kan bestämma sig för att ett samhälle som vårt inte ska kliva in och ta ansvar då, eller att vi inte vet hela orsaken till att barnen är hungriga. Vi vet inte varför en del familjer är dysfunktionella. Vi vet inte hur det står till med varken psykisk ohälsa eller missbruk. Men vi vet att en del barn är hungriga och vi vet att hungriga barn lär sig mindre på lektionerna. Konsekvenserna av det behöver fler än jag fundera ett extra varv på.