Att vara politiker är inget jobb - det är ett förtroendeuppdrag

Varför fick aldrig Astrid Lindgren Nobelpriset? Måste män med gå med bar överkropp i matbutiker på sommaren? Hur kommer det sig att grannarna aldrig tar bort luddet i tvättstugan? Ständiga frågor som poppar upp några gånger per år vid middagsbordet eller i flödet. 

DN:s krönikör Alex Schulman tog häromdagen upp en annan gammal klassiker. Kan verkligen vem som helst bli minister? Utan att ha utbildning eller erfarenhet för ansvarsområdet? Ska det vara så, ska det vara så? Man nästan hör Janne Josefssons röst i bakgrunden. Men Schulman är lugnare i tonen. Han är uppriktigt nyfiken på hur det går till och betonar att det inte handlar om kritik. 

Ministerutnämningar är förstås extra på tapeten en vecka som denna när Ulf Kristersson har presenterat nya ministrar. Några fler än förhandstipsen. Maria Malmer Stenergard efterträder Tobias Billström som utrikesminister. Hennes gamla roll som migrationsminister tar i stället Johan Forssell över. I sin tur går regeringskritikern Benjamin Dousa in som bistånd- och utrikeshandelsminister. Jessica Rosencrantz blir EU-minister och en lustig rockad gör att folkpartiklarna Persson, Mats och Johan, byter portföljer med varann. 

Statsråd har stort ansvar och det är en stor ära att tillhöra Sveriges regering. Ändå har ingen av dem sökt jobbet. För det finns helt enkelt varken en rekryteringsannons eller något vanligt arbete att söka. Ministrar ägnar visserligen förmodligen långt fler timmar i veckan än vanliga Svenssons åt sin sysselsättning. Men de är politiskt tillsatta och utses av statsministern. Ofta med många års erfarenhet från sitt eget parti. Från ideellt engagemang i ungdomsförbundet, till lokalpolitiken, riksdagen och så om man tränger igenom nålsögat till toppen som minister. Men alla politiska uppdrag är till låns. Så länge väljarnas förtroende finns rullar det på. Men den minuten det försvinner ryker man direkt. 

En politiker kan förstås ha med sig specifik kunskap från yrkeslivet men det spelar ingen roll i politiken. Alla förtroendevalda, fritidspolitiker som statsråd, måste vara beredda på att vara allmänpolitiska. Kliva in på det område där de väljs in eller som blivande minister får frågan om. Sjukvårdsministern behöver inte vara läkare för att klara uppdraget. Därför finns det opolitiska tjänstemän anställda i kommuner, regioner och i Regeringskansliet. De är experter på olika sakområden och förser ministern med underlag. Kontakt med myndigheter och civilsamhälle ger också värdefull input. Politisk ideologi, vägval, prioriteringar, budget och helhet däremot, det ansvarar politikerna för i tät dialog med sitt eget och eventuella samarbetspartier. 

Säg att varje minister skulle ha utbildning för och erfarenhet av sina ansvarsområden i regeringen. Det vore, tvärtom om vad Schulman tänker, inte alls bra. Åter till exemplet läkaren som sjukvårdsminister. Hen har gamla lojaliteter i bagaget. Kanske kommer från en klinik för cancersjuka, men saknar expertis om diabetes. Och så är media där och skriver om ett ömmande fall. En patient fick fel vård och ansvarig myndighet fallerade. Då blir det direkt rättsosäkert om ministern skulle lägga sig i utifrån sin läkarkompetens. 

Politik är att måla med partipolitiska breda och långsiktiga penslar. Ministrar ansvarar för ett bättre Sverige oavsett utbildningsbakgrund eller arbetslivserfarenhet.