I radions P1 handlar det om kvinnors rädsla för att gå ut ensamma på kvällen och olika strategier att hantera det. Rädsla tycks hanteras olika mellan könen och jag tänker att det handlar både om kulturella föreställningar och om vilken makt den som sitter inne med ett våldskapital har.
Jag funderar en stund på varifrån all ilska kommer, om den verkligen är rimlig eller om det också är en del av våra föreställningar kring vad som ingår i att vara man och att vara kvinna. Jag tror inte att det räcker, tyvärr. Felaktigt uppfattad och utövad makt ser vi även i frågor som handlar om andra människors värde.
Man har undersökt hur hemarbete fördelas i tvåkönade relationer. I en undersökning uppskattade en av kvinnorna i snitt att hon la 4-5 timmars arbetstid i hemmet medan mannen drämde till med 15 timmar. När han blev ifrågasatt kröp det fram att han räknade in den tid som det tog för tvätt- och diskmaskin att köra sitt program som arbete. Det här kan vi säkert diskutera hur länge som helst, vem som borde göra vad och varför kvinnor som inte alls har lust att vara familjens slav ändå finner sig vara projektledare för män som visst kan tänka sig att göra sin del – om bara någon talar om för dem vad som ska göras.
Det kallas för övrigt för ”strategisk inkompetens” då man sedan ser till att utföra sin uppgift så dåligt att partnern i fortsättningen gör det själv. När kvinnan till slut tröttnar och vill skilja sig möts hon av oförståelse. Eller våld.
Incels kallas de män som anser att de förvägras sin rätt att ha sex med en kvinna. Här har vi alltså gått från en tvåfaldig önskan om sex och närhet till rättigheter. Hatet från den som inte får leva ut sina ”rättigheter” är otäckt. Kvinnor utmålas som kommandes från helvetet självt och många faller in i kören.
Gå in på valfri sociala-media-plattform och sök kring de här begreppen så kommer algoritmerna snart att fylla din skärm med vältaliga, överlägsna män som förklarar för dig hur världen är ordnad och att de kvinnor som inte längre vill ha som huvuduppgift att passa upp på sin man har missförstått ordningen.
Det är också intressant att se att det så ofta är män som – givet de privilegier som de tar för givna – hävdar att de har större rättigheter än andra män. Det är lätt för främlingsfientliga organisationer att få genomslag i media och när de säger saker som att det inte finns ett enda effektivt integrationsexempel på arbetsmarknaden så är det lätt att misstänka att det ingår i en plan som handlar om att steg för steg sätta en bild.
Vi vet med säkerhet att absoluta flertalet invandrade arbetar – i sjukvården, i transportbranschen, inom industrin och akademin. Ensamkommande 23-åriga män, just dem som de överlägsna männen med privilegier älskar att hata mest, har i högre andel arbete än 23-åriga män födda i Sverige. Men om man upprepar en lögn tillräckligt ofta så tror tillräckligt många till slut att det är en sanning.
Efter radioprogrammet försöker jag hitta fastställda samband mellan kvinnohat och främlingsfientlighet. Den första artikeln jag hittar handlar om att skillnaden i nivån av hat beror på om den som hatar kunnat vara anonym eller inte. När journalister avslöjat främlingsfientliga hatare minskar deras andel precis samtidigt som andelen hat mot kvinnor ökar.
Hatet tycks i allt väsentligt vara konstant och vem som hatas samvarierar med vilket hat som är brottsligt. Hat mot kvinnor är inte det och rättighet att hata är något man kan ta sig. Det kostar just ingenting.