Nu (nästa utredning ska levereras 30 januari) diskuteras återigen frågan om hur kommun- (eller region-) världen ska vara organiserad. Det handlar i regel om att skapa mer bastanta organisationer för att kunna leverera välfärd. De små har blivit mindre och har ett allt tuffare uppdrag, inte bara ekonomiskt utan också utifrån tillgången på folk som är beredda att axla uppdrag. Hittills har man alltid utgått från att behovet är en likformig organisering, byggd i en kommunallag som gäller alla, fast starkare. Hur statens myndigheter och organisationer kan vara ett verktyg har oftast en underordnad roll i diskussionerna. Men om frågan i stället formuleras utifrån vem som ska göra (välfärds)jobbet - och vems ansvar det blir när det inte går? Kan vi då vända perspektiven?
För grejen är att staten själv inte är så skicklig på att organisera i sitt eget hägn och att vi borde börja där. I den statliga fållan ryms myndigheter och bolag som, ärligt talat, inte alltid styrs med helheten framför ögonen. Man bortser från att en geografiskt fördelad organisering kan ha andra fördelar än affärsmässiga och har myndighetsgränser som försvårar samarbete. Staten har ett verktyg i att fördela sina arbetstillfällen så att vi får en jämnare arbetsmarknad som ökar förutsättningarna för att kunna bo där man vill och ha ett jobb som motsvarar ens utbildning. Men man sitter också på ett verktyg i att bygga volymer.
Behovet av samordning mellan region och kommun OCH stat i de befolkningsmässigt små områdena blir större varje år – men regelverken hänger inte med. Varför skulle vi i landets 4:e minsta kommun inte kunna hjälpas åt? Tänk att någon gång få testa att lägga alla pengarna i en påse och hantera såväl postgång som att hämta skolbarn i kommunens alla hörn, bemanna hälsocentralen OCH äldreboendet utan att konkurrera om samma personal och låta polisen och räddningskåren ha ett delvis gemensamt uppdrag. Vi kan bemanna ambulansen gemensamt, leverera utbildning på alla nivåer och skriva ut pass med utgångspunkt i en kompensatorisk insikt. Ungefär som skolans uppdrag att kompensera för hemförhållanden som inte finns.
Med jämna mellanrum bestämmer civilministern (hen har de kommunala organisationsfrågorna på sitt bord) att det är dags att se över organiseringen och då händer två saker: inga medborgare i någon kommun eller region vill gå ihop med någon annan och OM någon vill förändra något så handlar det oftast om att man vill att den förändringen ska gälla nån annan. Svårigheterna att få nånting gjort beror dessutom på att man lämnar organisationsfrågor till medborgare att ha åsikter om när de i sak borde ha åsikter om innehållet i vad offentliga institutioner gör, inte om hur de är organiserade. Dessutom ses all förändring med misstänksamhet. I klartext – att förändra kommun- och regionsverige är nödvändigt men omöjligt. Vad kan man då göra?
Jo, staten behöver visa att man har förstått att landets delar har förutsättningar som kompliceras av både geografi och befolkningsstorlek. Det finns andra sätt att jobba så att organiseringen kan ske på tvärsen i stället för uppifrån och ner. Man kan ställa krav på att välfärd till större del ska vara till för medborgarna var de än bor – och i digitaliseringens anda. Fokus behöver vara på att uppgiften blir gjord. Inte på vem som gör jobbet. Vi kan hålla på och bråka om organisationsformerna och dess geografiska gränser tills det blir omöjligt att bo överallt. Och då är det försent.