Sverige är ett bra land att leva i. Visst finns det lagar att skruva i, satsningar att göra och skyddsnät med lite för grova maskor, men det är ju det som politik handlar om - hur man vill att det ska bli och vem som ska betala. Jag blir arg när jag ser aningslösa och dåligt underbyggda argument, även om jag fattar att det är en del av spelet. Jag blir arg därför att man så ofta ställer människor mot varann.
Vi har hyggliga system för att utjämna skillnader i intäkter och kostnader mellan kommuner. Alla kommuner är garanterade en viss skattekraft, dvs som om alla invånare i en kommun tjänar bra och man därför får ut en hygglig volym kommunalskatt. Mellanskillnaden betalar staten, med pengar från moms, från vinster på el, från energiskatter och från skatter som de som tjänar mest betalar. Vi som har långa avstånd och en befolkning som är ganska liten och gammal får pengar av de kommuner som har allting samlat runt torget och mest bara folk i jobb-åldern. Det där sticker i ögonen på de som får dela med sig, det ska sägas. Samtidigt brukar de som pratar om att vi i norra Sverige borde få behålla vinsterna på alla våra naturresurser blunda för att vi faktisk istället får pengar för våra behov. I min bok är det ett bättre system. Jag brukar peka på Sorsele och fråga vad de skulle leva på då deras älv, Vindelälven, är fredad mot utbyggnad. Hittills har jag aldrig fått nåt svar.
När gruvorna i malmfälten byggdes ut behövdes ström till den produktionen. Det var säkert modigt att fatta beslut om kraftproduktion på den tiden, om man betänker vilket jätteprojekt det var, men någon stor miljökonsekvensbeskrivning låg inte bakom dammbyggena i älvarna. Vi betalar ett pris för såren varje dag och rätt många brukar mena att det skulle vara bra om vinsten från produktionen hamnade här. Som kompensation.
Det är dock en missuppfattning om man tror att all svensk el produceras i norr. I verkligheten står vi för mellan 15-20%. Av detta står vindkraften för en fjärdedel. Här har det nämligen byggts ganska friskt, om det nu har undgått någon. Med den stora vätgasproduktion som planeras kommer vårt behov snart att vara mycket större än vår produktion, och om vi inte vill ha mer el-produktion på vår egen bakgård – var hamnar vi då? Är det inte rimligt att konsekvensen av att säga nej till ny produktion är att man får betala för att dyr el ska transporteras in från utlandet? Jag går igång på sånt här, det erkänner jag. Men dit jag vill komma i mitt resonemang är att det är korkat att prata om mina pengar och dina. Det handlar om att se landet som en helhet och att begripa hur skillnaderna ser ut och också om att sätta sig in i de fördelningsmodeller vi har. Bara så klarar vi välfärden överallt. Det här systemet håller på att ses över – igen – och det är ingen raketforskning att den som är rik kommer att slåss för att få behålla sina skatteintäkter själv. Men att vi annars kommer att tvingas in i en situation där vi behöver fakturera för råvaror av alla de slag, inte minst i form av människor. Det är nämligen inte gratis att bekosta skola och vård för en människa från 0-20 år.
Vi ser redan hur stora och små kommuner har svårt att finna gemensamma mål ens i samma län, att vi hellre går framåt med stridsyxan i högsta hugg än att vi funderar över att både liten och stor, både rik och fattig, både den med alla förutsättningar och den med få – att alla mår bättre när hela landet mår bra. Men då krävs att vi höjer blicken och fattar sammanhangen.