Jag är less på att bli in-mallad i en form. Så många människor har så många åsikter och föreställningar om vad invånare i glesbygd är – eller borde vara, hur vi borde leva våra liv, eller bygga våra företag. Lite för många gånger bygger åsikterna på okunskap eller fördomar, men ibland på rena översittarfasoner. Jag minns tydligt den diskussionen jag hade med en man i huvudstaden som, lite föraktfullt, menade att det faktum att vi i Arjeplog har låg arbetslöshet berodde på att kommunen har överanställt - ”alla jobbar väl åt kommunen?”. Jag vill sällan svara från höften en sån gång, men gissa om jag i efterhand kollade hur stor andel av invånarna i större städer som jobbar för kommunen? Tror ni han hade rätt? (Lite skillnad är det, för en liten kommun har inga skalfördelar, men det är på marginalen - och förklarligt)
En annan gång var det en någon som gjorde sig lustig över att det i en inlandskommun fanns en sportbar med ett internationellt klingande namn. ”Har du sett namnet?! Här? I X-kommun?”. Nej, men så dumt! Självklart borde alla våra krogar heta nånting med samisk anknytning, med koppling till kallt väder eller med namn från ett fjäll..! Menyn ska dessutom bara innehålla röding, renfilé och kvanne – så att turisterna känner hur speciellt det är, och de vill ju ha det som skiljer sig från vad de äter hemma. Att kunna tänka sig att vi som bor här, och äter ren och fjällfisk till vardags, skulle uppskatta att också få det som skiljer sig från vad vi äter hemma, eller faktiskt skulle gilla att ta en öl och titta på sport på en krog som heter nåt universellt – det föresvävar inte. Självklart behöver vi se oss i spegeln ibland och fundera över hur vi vill framstå. Emellanåt behöver vi t ex prata om märkliga alkoholvanor som följer av marknadshelger – varför det för några är en sysselsättning att bli berusad och inte ett misstag. Sånt skapar en bild som spiller över på alla – helt oförtjänt.
Det som är bra sprider sig sällan lika lätt. I början av veckan rapporterade radions P4 om att alla 9:e-klassare i Arjeplog gick ut skolan med full gymnasiebehörighet. Det är ingen jättenyhet i Arjeplog, vi vet att vi tar ungdomarna genom skolan på ett bra sätt, men berättar vi det på riksplanet tror man att vi friserat siffrorna. Vi vet också att en person hit eller dit betyder rätt många procent, vilket gör att vi får svara på konstiga frågor om varför vi vabbar så mycket när 3 barn har cancer-diagnoser samtidigt, eller hur vi kan ha tappat så mycket i nån ranking när det också är på marginalen. Men vi har i grunden bra kommunala verksamheter som gör sitt jobb och bra företag som levererar. Vårt övergripande problem är att vi är lite för få – och det är en särskild utmaning som inte blir lättare av all märklig ”kunskap” om oss som florerar.
Jag tänker att vi alla är en del av en helhet. En del av vår näring i norra Sverige baseras på det unika och sånt som inte alltid gör livet lätt att leva – kyla, mörker, snörök. Och norrsken. Det tar vi också betalt för. Men att vi som bor här därmed skulle vara väsensskilda från resten av Sveriges befolkning? Nja. Vi går i samma kläder, ser samma teve-program, lyssnar på samma musik och är i övrigt precis så olika varann som man är på alla andra ställen. De där ”ni däruppe i Norrland”-skrönorna har vi en gemensam uppgift att ryta till mot. Den osanna bilden är ofta fördomsfull och tjänar inte nåt annat syfte än att skilja på vi och dom. Det ger oss mer problem än fördelar.