Kommuner övar inför kriser. Man ställs inför frågor om reservström, om telefoni, om resurser för snöröjning och inser både att man har saker att ordna men också ibland att man kommer att klara en utmaning ganska bra. I min hemkommun har vi övat på att laga mat utan ström, vi har diskuterat hur vi löser ansvaret för att ta hand om små barn så att föräldrarna kan jobba – men också att det inte bara går att stänga verksamheter helt plötsligt och vad som då kommer att krävas. En organisation är sällan på tårna den första minuten, men inom rimlig tid har vi en beredskap och en krisledning på plats. Några kommuner fick öva i skarpt läge under den stora skogsbranden i Bergslagen 2014, en annan i förra veckan i Älvsbyn. Människor är på tårna och gör sitt bästa när det behövs. Allt blir inte som vanligt under påfrestning, men att man – tillsammans - löser mycket skulle jag vilja hävda. Kommunerna har också fått nya uppdrag de senaste åren som handlar om beredskap i ofred och om krigsplacering av personal, att se till att man har en förmåga att leverera utifrån sitt uppdrag och därmed stöttar de verksamheter som står i första linjen.
ÖB stod i veckan på Folk och Försvar-konferensen och pratade om kriget i Ukraina och om hur det inte är en isolerad händelse med ett slut utan ett steg mot att rasera den demokratiska ordning som vi hyllar. Några av reaktionerna handlar om att han hotar med krig och om människors rädsla inför det. Jag hör honom säga andra saker - att vi är i en annan tid nu och att vi måste vara beredda att stå upp mot den som har en förvriden syn på om demokrati alls är nödvändigt – och jag tänker att vi alla har ett ansvar. Att förbereda sig på svåra saker är nödvändigt. Alla behöver tänka igenom hur man tar sig igenom prövningar oavsett om det handlar om att klara familjens ekonomi när räntan går upp och elen blir dyr eller om man blir så sjuk att man inte längre kan jobba. Ett längre strömavbrott avslöjar en hel del om vilken beredskap vi håller, om folk klarar av att hålla värmen och om man kan laga mat. Har man varit utsatt för en sån sak så slår jag vad om att man faktiskt tar råden om ”hemberedskap” från Myndigheten för Säkerhet och Beredskap på större allvar. Vi har alla fått dem till oss.
Men vi är inte vana. Jag är så gammal så jag minns när människor i omgivningen krigsplacerades. Någon utifrån var de gjort lumpen, en annan skulle köra buss i stället, eller jobba i vården. Medvetandet var större hos alla. Nu har vi har vant våra barn vid att allt kommer att funka. Bilen går även om det är kallt (och med moderna funktioner tar den dessutom över och sänker farten om det är halkigt så vi inte ska hamna i diket). Hus har byggts utan reservvärme – särskilt när elen inte kostade så mycket. Sakta har vi vant oss vid att någon annan ska lösa våra problem (ibland i sån utsträckning att man får en utskällning om man anser att personen framför en borde tänkt lite mer själv – tro mig, det händer ett kommunalråd emellanåt).
Då är det nyttigt det som ÖB säger. Han pratar om vad vi kan och ska göra själva och att vi både behöver be om hjälp och vara beredda på att ställa oss bredvid den som behöver stöd. Han säger att var och en behöver klara sitt uppdrag men också att man sen ska titta till sin granne eller organisationen bredvid så att den gemensamma förmågan blir större än vars och ens. I en tid när stuprören mellan myndigheter, kommuner och regioner är många kan det faktiskt låta som musik i mina öron – även om kontexten är allvarlig.