Jag tror att de allra flesta beslutsfattare är pålästa. Man läser beslutsunderlag och letar efter det som skulle kunna missgynna den egna organisationen på lång sikt eller efter det som man tycker borde diskuteras igenom mer noggrant på kort sikt för att man ska känna sig trygg med besluten. Farhågor uttalas och diskuteras ofta mer än fördelar.
Jag minns till exempel när vi skulle gå från att hämta hushållens sopsäckar varje vecka till att tömma gröna soptunnor varannan. Det, och att vi förväntade oss att kylskåp och järnskrot skulle lämnas in på en återvinningsgård, ansåg belackarna skulle innebära att skogen skulle fyllas med hushållens sopor – vilket inte blev fallet.
Ibland viskar människor att de faktiskt tror på det som är på gång men att de inte vågar säga det högt, för att grannarna är så arga. Det som skapar besvär för några kan ändå vara nödvändigt för helheten och ärligt talat – man tar väl inte ett beslutsfattaruppdrag om man tror att alla ska gilla en? En del av det offentliga beslutsfattandet handlar om att orka vara impopulär, mediagranskningen kan ibland vara en smula vriden, så att allt som skrivs visserligen är sant, men också att allt inte skrivs ut. Ibland därför att man inte kan hänga ut en enskild person som gjort fel, eller så sätter sekretess käppar i hjulet, eller så passar kanske inte all information in i dramaturgin när den lilla människan ska sättas mot den stora beslutsapparaten.
Sen finns det såna som vill framstå som att de alltid är på ”den lilla människans sida” och kämpar "mot etablissemanget”. Det betyder i klartext att de tycker att det offentliga mest bara jäklas eller fattar beslut utan att ha tänkt efter, men att de själva aldrig skulle ha gjort så. Det är smått fantastiskt vad en del människor sitter inne med i form av kunskap och förmåga att se runt hörn. Börjar man skrapa på ytan visar det sig ofta att kunskapen är ganska grund eller består av så kallad ”anekdotisk bevisföring” (läs: ”min morfar rökte hela livet och han blev 100 år så därför vet jag att rökning är ofarligt”) eller rent av är vilseledande (läs: ”jag har hört om en som fick ett allergianfall när hen tog smittkoppsvaccin så därför borde ingen vaccinera sig mot coronavirus”).
Det händer också att någon varit med att fatta beslut i en viss riktning, men när effekterna börjar visa sig och folk blir arga så vill man inte kännas vid saken. Ibland handlar det om vart en järnväg ska gå, en annan gång om att flyktingar från krig har asylrätt och en tredje gång om att människor borde få elda upp sitt trädgårdsavfall. Vore det inte ärligare – och bra för demokratin i stort – om man då stod för att man antingen inte begrep vad man beslutade eller inte hade tid eller var särskilt intresserad av att sätta sig in i följderna? Vore inte det uppfriskande?
Och på förekommen anledning: Avfall ska gå till återvinning, det är grundregeln och så har det varit länge och dit räknas även trädgårdsavfall. Det betyder inte att man aldrig får elda upp det – även om vissa vill läsa in en sån tolkning – och det har inte med EU att göra. I vår kommun säger vi till exempel att trädgårdsavfall som inte är lämpligt för kompostering eller för återvinning kan eldas, på egen fastighet. Man ska vara försiktig med att elda på en villatomt för att inte grannarna ska påverkas, men förutom det så undanber jag mig de som står på bild i tidningen och låtsas bryta mot ett eldningsförbud eller säger att vi inte kan ha majbrasor i Sverige. Beter man sig så behöver man läsa på. Av flera orsaker.