Att leda och driva en inlandskommun i norra Sverige bjuder på utmaningar. Det ser vi i lokaltidningarna varje dag. Ibland handlar det om svårigheten att rekrytera kompetenta människor till alla jobb, ibland om att plogbilarna inte kommer att gå och ibland om hur skolan eller omsorgen saknar pengar. Det är inte raketforskning att hälften av landets kommuner förlorar befolkning i stort sett varje år. Ändå ser jag exempel på när våra rikspolitiker och våra myndigheter helt enkelt bortser från att villkoren i kommunerna i landet ser olika ut – även när uppdraget är deras att sköta. De som är satta att styra ett helt lands gemensamma samhällsbyggnad borde man kunna ställa krav på, men det man ska förändra måste man förstå och fler än jag häpnar över okunnigheten. Så många gånger som vi får höra att vi glesbygdsbor minsann ska vara glada för alla stadsbor som är högt utbildade och kan ta hand om oss andra när man har glömt varifrån de kom de som flyttade till stan för att utbilda sig där det fanns utbildning att tillgå och få de jobb som krävde denna utbildning.
Människor som var med om blomstringstiden är besvikna därför att man menar att avkastning på naturtillgångarna skulle ha löst problemet, men också – tro mig - för att man är trötta på attityder som länge varit på gränsen till hånfulla; insiktslösa och ganska arroganta. Nedlåtande frågor om ”hur det är att bo där borta i obygden”, nävar som har knutits i byxfickor över att vinsterna från industrialiseringen gick till statskassan, men där notan efter rationaliseringarna i stora stycken lämnats till kommunpolitikerna att hantera. Jag ser exempel på när besvikelsen vänds mot den lokala politiken med ilska kring varför man inte lyckats vända effekten av rationaliseringarna och hot om att man därför borde ersättas med såna som ska få nånting gjort, gärna med en plan om att kapa alla ledningar söderut – så att sörlänningarna minsann ska få se! Det enda som händer är att man spär på fördomarna om att vi är lika korkade hela högen.
Sverige ser inte likadant ut överallt. Det handlar om socioekonomi och ofullständiga arbetsmarknader men också om tillgång till utbildning. Vi har skapat en kunskapsnation ovanpå ett underförstått villkor att universiteten och tjänsteproduktionen skulle finnas där befolkningen var tät och inte hos de som valt att inte bo i städerna. Det villkoret har vi aldrig omförhandlat. Ungdomarna i vår del av landet flyttade, inte bara för att utbilda sig utan också för att de fick lära sig att det var det rätta - man skulle se nåt annat också, nåt som kanske var bättre. Men ett kontrakt som innebär att ungdomar flyttar för med sig att vitala delar av befolkningspyramiden försvinner. Det slutar att födas barn och befolkningen minskar ännu mer. Ingenstans i kontraktet står det att det var inlandskommunerna som skulle betala, fast alla visste att det var så och den som försökte säga emot fick ett nedlåtande leende eller ett ”paket” med någon utplacerad industri som snart drog vidare. Som om det skulle förändra några strukturer?
Jag ser på diskussionen om den gröna omställningen och jag undrar var viljan att göra den där förhandlingen är? Det bästa sättet att förutse framtiden är att titta bakåt. Det vi behöver är människor som orkar se längre än över gatan från riksdagshus och regeringskvarter. Industrier är det som gjort Sverige starkt, men om man låtsas att det är det enda man bygger ett samhälle på så har man en del kvar att fundera på. Tyvärr.