Tidigare i veckan hade jag förmånen att få delta på en konferens i Skellefteå som bottnade i forskningsprojektet med namnet Blickar från periferin. Ett tvärvetenskapligt projekt vid Umeå universitet som studerar hur den gröna omställningen genomförs, hur den är tänkt att genomföras de kommande åren och vilket motstånd den möter.
Konferensen samlade forskare, politiker, tjänstepersoner, företag, samebyar och företrädare för intresseorganisationer. Bland de senare exempelvis nämnda Inlandsaktivisterna, Föreningen Sveriges vattenkraft- och vindkraftkommuner och regioner (FSV), Stad- och landnätverket och Hela Sverige ska leva för att nämna några.
Deltog gjorde också en av regeringens två industrisamordnare, Jonas Lundström.
Hela konferensen samlades kring tre teman; om Norgemodellen kan vara framtidens lösning för större acceptans för industrietableringar; vinster, risker och utmaningar för lokalsamhället samt hur vi säkerställer inflytande och demokrati i den snabba hastighet som allt förväntas ske.
Med i ett samtalen var Mikael Ferm som arbetar på Piteå kommuns samhällsbyggnadsförvaltning. Han lyfte bland annat fram kommunens förhoppningar och krav på att regeringen ska införa kompensation för befintlig vindkraft och inte bara, som det är föreslaget nu, för nyproducerad vindkraft. En fråga som självklart är angelägen för Piteå kommun som med samma ersättningssystem som i Finland skulle få ett tillskott i kassan på 300 miljoner kronor. Per år.
Mycket kom just att handla om ersättningar och kompensation för den exploatering av natur- och livsmiljö som den nya industrialiseringen leder till. Frågan väcktes också om hur grön den gröna omställningen faktiskt är. Att det i många fall är samma sorts industrietableringar som vi upplevt tidigare men de säljs in som en del av klimatomställningen.
Ett tydligt exempel är den planerade gruvan i Kallak utanför Jokkmokk, den bidrar på inga sätt till vår klimatomställning. Det är ytterligare en järnmalmsgruva, därtill saknas det hållbara transportlösningar, planen är att köra malmen på lastbil i stil med gruvan i Pajala. Det handlar inte om brytning av sällsynta jordartsmetaller, inte grafit heller och det är inte en satsning som innebär minskade utsläpp av koldioxid som exempelvis Hybrit.
Det är en järnmalmsgruva i ett område som inte har någon gruvnäring sedan tidigare, på en olämplig plats av många skäl och som dessutom ökar utsläppen. Det är alltså inte en "grön" etablering. Att försöka presentera det som det är greenwashing. Ett försök att göra en industrisatsning som, om inte miljövänlig, åtminstone nödvändig för klimat och miljö. Rebranding. Same shit, different name. Ett sminkande av grisen.
Frågan är bara hur vi tillsammans ska kunna göra våra röster hörda och åstadkomma en förändring? För som Sveriges vattenkraft- och vindkraftkommuner och regioner konstaterar: det produceras mycket energi och råvaror här men värdena får vi inte del av. Till synes den eviga frågan med tanke på de århundraden av exploatering vi har bakom oss.
Konferensen gav om inte alla svar och lösningar så åtminstone hopp och inspiration, där fanns utrymme för kunskap, skilda åsikter, tid att utveckla ståndpunkter och ett accepterande av att det faktiskt går att tycka olika. Ett sällsynt forum idag där polarisering och algoritmer alltmer låser in oss i våra åsiktsbubblor.