Under tisdagen meddelade LO:s ordförande Susanna Gideonsson att hon – i motsats till vad hon tidigare aviserat – inte ställer upp till omval vid LO-kongressen senare i vår.
Det innebär att LO kommer att behöva välja ett helt nytt ledarskap för att ta sig an de utmaningar som den samlade fackföreningsrörelsen står inför de närmaste åren – och det finns ingen anledning att skräda orden på den punkten: Det är ett både tufft och delikat arbete som de kommer att stå inför.
Å ena sidan måste man fortsätta att stå upp för den svenska modellen med centralt förhandlade kollektivavtal i strid mot intressena hos globala storföretag som Tesla – å andra sidan måste man också slåss mot de starka politiska krafter som hellre vill se en arbetsmarknad reglerad av lagstiftning än av förhandlingar.
Sådana krafter finns såväl i Stockholm som i Bryssel – och medan man står emot dem, kommer man också vara tvungen att hålla samman en fackföreningsrörelse som riskerar att splittras under detta yttre tryck.
Det är kort sagt inte ett avundsvärt uppdrag som Susanna Gideonsson har haft under de senaste fyra åren – och då har vi inte ens tagit upp att hon tillträdde det mitt under den kaotiska tiden i början av den globala Covid 19-pandemin, som ställde såväl arbetstagare som deras representanter på helt outforskat arbetsrättsligt område.
Strax därefter följde den ryska invasionen av Ukraina, den ekonomiska kris den utlöste och den höga inflation som kom att dominera förra årets avtalsrörelse.
Det har varit tuffa tider att vara fackligt aktiv i Sverige – men det är just i tider som dessa som starka fackförbund och starka ledande företrädare behövs som allra mest.
Därför är det av allt att döma klokt av Gideonsson att nu meddela att hon kliver åt sidan, och lämnar över för ett helt nytt ledarskap. Men det betyder inte att det inte är tråkigt att hon ska behöva göra det.
Anledningen till att hon lämnar är nämligen varken själva uppdraget eller dess svårigheter – utan att det helt enkelt inte går att förena med privatlivet för hennes del. Eller, som hon själv väljer att säga: ”2023 var ett skitår på det personliga planet. Jag måste få tid att vara vanlig människa, att umgås med nära och kära.”
Det bidrar förstås att Gideonsson själv är bosatt i Umeå, men att man som LO-ordförande måste arbeta i Stockholm – och detta säger någonting om såväl maktkoncentrationen i huvudstaden, som om de krav som det politiska och mediala livet numera stämmer.
Nyligen meddelade Miljöpartiets ena språkrör Märta Stenevi att hon kommer att behöva ta en tids paus för att vila upp sig efter en ansträngande och slitsam höst – och det väcker faktiskt den helt rimliga frågan om det inte borde vara möjligt även för centrala politiska aktörer att vara vanliga människor och umgås med nära och kära.
Som det är just nu ställs faktiskt unika krav på ett högt uppdrivet tempo och på att nästan alltid vara tillgänglig – och nästan alltid vara i just Stockholm – på snart sagt varenda ledande position i vårt land.
Det sliter på nyckelpersoner i de politiska och fackliga – och fast man inte talar om det, leder det också till en urvalsprocess där de enda som kan komma ifråga för sådana positioner är sådana som både har möjligheten och är beredda att offra nästan allt för att ta dem.
Om det kan man säga mycket – men det gör knappast urvalet mer representativt för vare sig medlemmar eller medborgare. Därför är det kanske inte bara galjonsfigurerna som behöver ändras ibland, utan sättet vi organiserar vårt ledarskap.