I en krönika i denna tidning så kom Simon Olofsson ut som en "stolt norrlänning" som "avskyr Norrbotten". Det får stå för honom. Jag älskar vårt län även om namnet "Norrbotten" lider av precis samma maktspråk som "Norrland". Debatten om begreppet "Norrland" har fortsatt även utanför Piteå-Tidningen.
Arjeplogarn Åsa Jonsson var så sent som i onsdags med i SVT:s Veckans snackisar - Ska vi sluta säga Norrland?
Argumenten är som tidigare att Norrland är så otroligt intetsägande och generaliserande. Dessutom laddat med en massa fördomar om norra Sverige, som Åsa Jonsson själv säger i programmet "jag har blivit kallad för Leif och Billys flickvän".
Min fråga är egentligen väldigt enkel. Varför ska vi låta oss definieras av vad den svenska kungamakten under medeltid lite diffust började benämna det som kom att blir norra Sverige (och Finland)? Det var ett rent maktperspektiv och okunskap som fick kungarna att lite nonchalant vifta på handen och kalla området för "Norrland" eller "Norrlanden".
Om de hade kallat allt för de "norra provinserna" eller "nordliga territorierna", hade vi då stolt kallat oss för "provinsbo" eller "territoriebo"? Kanske är jag för påverkad av mina historiska studier och all litteratur jag läst men jag ser inget annat i namnet "Norrland" än en centralmakts utnyttjande av en hel landsända.
Under lång tid, och än i denna dag, så ser man ofta på vår del av Sverige som ett resursområde för att göda tillväxten någon annanstans. Simon Olofsson beskrev att säga Norrbotten "som att klättra över ett jävla stenröse". Jag har inga problem om någon vill kalla sig norrlänning, mitt problem är "Norrland" som är som ett jävla berg i jämförelse med Olofssons stenröse.
Ett berg av fördomar, kolonialism, okunskap och en massa annat skit som hör hemma på historiens skräphög. Ett berg som skymmer den berättelse som forskare och museer här försöker nå ut med, som vill förmera bilden av norra Sveriges förhistoria och historia och ge riksdelen sin självklara del i historieböckerna.
Men det räcker med att nån bara kommer och säger något om "Norrland" så är all komplexitet som bortblåst. Då tror alla att de förstått vad det handlar om, allt inordnas i de tidigare seklernas förförståelse av vad "Norrland" och en "norrlänning" är.
Vi hade nyligen ett föredrag på Norrbottens museum med en forskare på LTU som heter Helena Strand, tidigare gymnasielärare och numera doktorand i historia. Hon berättade att i hennes forskning om lärande och undervisning kopplat till arkivpedagogik hade upptäckt att för många gymnasieelever i norra Sverige så var inte lokalhistoria "verklig" historia.
Det passade helt enkelt inte in med den "skolhistoria" som de fick lära sig. För "Norrlands" historia berättades inte där. De som med stolthet kallar sig för norrlänningar skulle jag vilja påstå grottar ned sig i sin egen historielöshet. Vilket i sig är tragiskt. De har köpt det nationella narrativet, internaliserat en historieskrivning som inte är vår.
Berg är till för att flyttas, om inte annat bestigas. För på andra sidan finns något helt annat som vi inte upptäcker om vi fortsätter att stå i dess skugga.