Konkurrensen om vilken ministerpost som är tyngst och mest viktig pågår jämt. Statsministern är förstås en självklar etta. Sedan kommer finansministern som god tvåa. Bestämmer man över pengarna sitter man ofrånkomligt på makt. Utrikesministern har också hög status, samma med justitieministern.
Därefter är det målfoto på vem som spelar mest roll. Varje enskild intresseorganisation kan väckas mitt i natten och berätta vem som kommer näst på tur. Men ser man till hur många personer som är berörda av ministerns ansvarsområden borde skolministern, sjukvårdsministern och arbetsmarknadsministern verkligen trängas i toppen.
Drygt fem miljoner svenskar är i sysselsättning. De går alltså till jobbet varje dag och bidrar till att få Sverige att fungera. Den som är arbetsmarknadsminister har därför ett riktigt stort ansvar. Det borde vara en person var och varann känner igen direkt. Både moderaten Elisabeth Svantesson och socialdemokraten Ylva Johansson satte stora avtryck när de hade uppdraget. Men är det någon som faktiskt minns att Johan Pehrson är Sveriges nuvarande arbetsmarknadsminister?
Johan Pehrson, när han mot förmodan syns i media, fokuserar på rädslan för digital utveckling. Alltså vad ett modernt samhälle består av, hur man nu kan vara emot det i tider av framtidsinriktad grön omställning inom industrin? Från skärm till pärm är så bakåtsträvande slogan att han snart måste drabbas av kronisk nackspärr. Eller så tvingas han ännu en gång offentligt trassla in sig i exakt hur Liberalernas relation till Sverigedemokraterna ser ut.
Nu har han visserligen till exempel för första gången sedan Tidögänget bildades visat tydlighet i frågan och tackat nej till inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop med förklaringen: "Vi har inte den relationen".
Men miljontals människors vardag på arbetsplatserna då? En trygg och säker arbetsmiljö, stopp för dödsolyckor och få fler nya svenskar in i första jobbet. Det är ingenting man skojar bort i Expressens intervjutält i regnet på Almedalsveckans sista kväll. Kan någon räcka upp handen och berätta när ni senast hörde Johan Pehrson prata arbetsmarknadsfrågor? Inte svämmade det över på temat i partiledartalet i Visby heller. I det mäktiga arbetsmarknadsutskottet i riksdagen, där har Liberalerna istället gått med på att ha Sverigedemokraten Magnus Persson som ordförande. Vice ordförande är socialdemokraten Teresa Carvalho. Två personer som är mer insatta, om än oense och huvudmotståndare, i arbetsmarknadens utmaningar än självaste ansvarig minister.
Det är inte utan att man saknar den mycket kunniga och trovärdiga liberalen Birgitta Ohlsson. Inte just för att arbetsmarknadsfrågor var hennes expertområde. Men för att hon aldrig skulle abdikera i smyg från sin portfölj till förmån för hålla ett parti med nazistiska rötter på gott humör. Birgitta var som politiker trogen sina ideal. I hennes Sommar-program som sändes nyligen säger hon själv att med henne som partiledare hade aldrig Liberalerna accepterat Tidögängets konstellation.
Det visar på en ryggrad arbetsmarknadsministern som försvann helt saknar. Sorgligt på ett personligt plan är det att Birgitta Ohlsson kämpar mot allvarlig sjukdom. Men nästan lika ledsamt är det att Liberalerna med Johan Pehrson som partiledare valde en väg flera rimliga socialliberaler aldrig skulle stå bakom.