Jag läste i PT om Piteås kamp för sitt läroverk under 1800-talet. Luleå vann och Piteå – som tidigare tappat residensstadstiteln – förlorade nu både examensmöjligheterna från det högre läroverket och flickskolan. I den berättelsen finns det några saker som berör mig. Jag tänker på mina egna föräldrar, och deras föräldrar, och deras möjligheter att bli vad de ville. Min pappa gick 6 år i skolan och sedan vidtog LHS (han menade att han studerade i ”livets hårda skola”). Jag tror inte att farmor och farfar hade möjlighet att låta honom studera längre än så, eller så var det helt enkelt inte nånting som man diskuterade i hans hem. Pappa läste mycket själv genom livet, både skönlitteratur och utredningar och jag tror att han hade varit en bättre byråkrat än åkare (men nu vänder han sig nog i sin grav med en rynka mellan ögonbrynen). Han var ganska opraktiskt lagd även om han nog kunde smörja en lastbil och byta bränslefilter. Mamma, som var från Piteå, fick gå på lärarseminariet och blev folkskollärare innan hon kom till Arjeplog. Mormor tyckte att hon flyttade till världens ände men mamma träffade pappa och blev kvar i Arjeplog. Varje sommar åkte hon nånstans på kurs och hon undervisade i engelska trots att hon egentligen inte hade behörighet för det. Kort sagt, jag kommer från en läsande familj där utbildning varit viktigt både i det dagliga pratet och i praktiken.
I PT står det att flickskolorna bara var till för flickor från välbärgade familjer och att det allmänna läroverket till en början var nånting för pojkar som kom från rikare familjer. Som om viljan och förmågan att läsa hör ihop med föräldrarnas inkomster och bakgrund?! Vi ändrade en del av de förutsättningarna när det första studiestödet betalades ut 1919. Det var ett "räntefritt lån för underlättande av studiemöjligheter för begåvade men fattiga lärljungar vid offentliga läroanstalter". Jag tror inte att de fattiga studenterna hade det så lätt i den miljön, vi vet att det än idag (!) har stor betydelse vad föräldrarna har för bakgrund när barnen väljer om de vill läsa vidare eller inte. Stiftsstyrelsen i Piteå förstod en del om betydelsen av tillgång till utbildning när man kämpade för sitt läroverk, men vi som föräldrar har det största ansvaret. Det handlar inte om att värdet på dig och mig följer utbildningsnivån – inte idag – utan om att alla faktiskt ska få välja det de vill och kan. Det som min pappa inte fick.
Men det finns en annan dimension på det jag läser. Viljan att rösta hör ihop med utbildning, inkomst och bostadsort. I fattiga Ronna i Södertälje, typ där min sambo är uppvuxen, röstade bara var åttonde väljare i förra EU-valet mot 8 av 10 i ett av de välmående områdena i Bromma. Många tycker att EU är för långt ifrån oss, att våra röster är så få i sammanhanget så att de inte spelar någon roll och att man inte riktigt ser sammanhangen. Jens Nilsson (Katas pappa), som var EU-parlamentariker, pratade om satsningar på infrastruktur, att vi måste bevaka skogspolitiken (det finns lite olika uppfattningar om vad skog är i Europa), och hur ambitiösa klimatmål skulle skapa nya gröna jobb i Sverige – det vi nu ser hända. Man måste ha koll på helheterna om man ska kunna jämna marken för förändringar på hemmaplan. Man måste liksom känna åt vilket håll det blåser om man inte hela tiden ska arbeta i motvind och bara vara arg och känna sig motarbetad. Och när det blåser kallt och hårt är det svårt att vara byggnadsarbetare även i politiken…