Att styra beteenden med hjälp av pengar är kraftfullt. Vi har ett skattesystem som gör att lånade pengar blir billigare genom att skattebetalarna tar en del av kostnaden för räntan. Vi har röstat på regeringar som har gjort stora förmögenheter skattefria – både att ha och att ge bort. Det ges bidrag till byggnationer och renoveringar av egnahem med motiveringen att detta skapar jobb men det verkar svårare att fundera på vad vi kan göra för att alla ska orka med en vardag ända fram till och förbi pensioneringen för då kanske vi gör intrång i den personliga integriteten. Vi blir äldre, men vi skulle kunna göra mer för att bli friskare i samma takt. Kan vi styra mot stora lån kan vi väl styra mot hälsa? Att välja att jobba med sånt här bygger på värderingar.
Pensionssystemet är en jättekoloss. När nuvarande system infördes fanns en ambition att man skulle få 60% av slutlönen i allmän pension från staten. Dit når vi inte riktigt idag. Främst just därför att vi lever längre och därför ska försörjas längre av systemet, men också för att inbetalningen, pga ändringar i skattereglerna, har minskat. Ovanpå den allmänna pensionen finns tjänstepensionen – som alltså beror på vilka avtal som skrivits på arbetsmarknaden. Den här pusselbiten ger mer i plånboken idag än förr, men storleken på båda beror i slutänden på hur mycket man jobbat eftersom en viss % av lönen skickas in i systemen. Men hur ska vi orka jobba länge? Vad kan vi göra för att komma dit? Värderingar styr om vi väljer att jobba mer med de här frågorna.
Många äldre har hus som är betalda och pengar på banken vilket gör att livet som pensionär blir ganska behagligt. Men i den andra änden av skalan har vi alla de som av olika anledningar inte jobbat full tid, och alla de som av olika anledningar aldrig köpte hus. De är ofta kvinnor. Mammor som gick ner i tid för att barnomsorgen inte var utbyggd och någon behövde ta hand om barnen. (Det har blivit enklare men så sent som 1990 var 4 av 10 barn utan kommunal barnomsorg.) Det var ju dessutom ovanligt att en man skulle välja, eller våga, vara hemma för att frun skulle få jobba. Det här handlar också om värderingar och vi har ändrat på en del.
Jag har länge varit bekymrad över hur lättvindigt vi väljer. Den som bjuder högst sista veckan får många röster. Och sen är folk arga när de ser konsekvenserna! Det är som att välja de föräldrar som lockar med mest godis på lördag och minst gränser till tonåringarna – och sen vara sur för att barnen så småningom inte går att ha att göra med. Jag menar att samhället liknar familjen i många lägen. De föräldrar som tagit sitt ansvar, inte låtit barnen vinna varenda strid utan styrt mot ett vettigt, kärleksfullt beteende är de föräldrar vi respekterar. Det jag vill komma till är att det är upp till oss själva om en regering ska få kraft att påverka skatte- och pensionspolitiken och kunna göra de justeringar som behövs även om de inte är populära. Vi kan skylla på vem vi vill men när det är jämnt skägg på valdagen vet partierna att i de stora lagren människor finns de röster som man vill åt för att alls få lov att regera, och då fiskar man med vackra beten. Det är alltid roligare att fatta populära beslut än de som behövs, men försök inte inbilla mig att det är någon annan än vi själva som får betala priset av politiken från de röster vi avger. Vi måste också våga välja de politiker som inte alltid hänger mest krimskrams i skyltfönstren.