I veckan har USA installerat en nygammal president och jag funderar mycket på hur det påverkar oss och vad det är som gör att folk röstar som man gör. I sociala media såg jag ett inlägg där en kvinna, född i USA, berättade om vad hon fått lära sig under uppväxten. Det var förstås inte nödvändigtvis fakta men det handlade om att man fick lära sig att man bodde i det bästa landet i världen och att alla andra, nån annanstans, var avundsjuka och egentligen ville flytta dit.
Vår media är en del av vad som skapar våra uppfattningar om nutid och jag upplever att den fria pressen har skött sitt jobb, om inte berömvärt – jag gillar inte alltid hur värderingen går till även om jag begriper krafterna bakom – så helt okej. De flesta av oss har också förmågan att kritiskt betrakta det vi ser. Vi vet att alternativa media växer men att det som skrivs kan vara både påhittat och kraftigt vinklat, och skolan har ett viktigt uppdrag när det gäller att lära våra unga att inte gå på allting, vare sig reklam eller så kallade ”fakta”.
Om man föds i ett land där beskrivningen av verkligheten inte ifrågasätts, oavsett om det är för att man anser att det som sägs är sant eller för att man inte får ifrågasätta, så kommer det naturligtvis att påverka de beslut man fattar senare i livet. Att kunna namnen på många andra länder kan man tycka är ett baskrav för en medborgare i världen, men om det inte anses viktigt kommer man till exempel att tro att Europa är ett land, eller att EU har skapats för att jäklas med USA (som Trump ger uttryck för).
Säger presidenten saker så är kanske default-läget att tro på det, varför ska man ifrågasätta ledaren av landet liksom? Vi kan se på Nordkorea med skepsis men samtidigt förstå hur det kan komma sig att invånarna är 100-procentigt lojala med regimen, vi har lite svårare att göra detsamma med amerikanerna – men det beror ju på att man hittills skött sin demokrati enligt spelreglerna, med respekt.
Vägen utför börjar som regel med falsk propaganda. Det är enkelt att fånga upp nåt som många är irriterade på och det är mänskligt att tycka att om jag har det besvärligt så är det i första hand nån annans fel – jag har inte fått den information jag behöver, mina resultat är dåliga i jämförelse med någon annan eller jag fick inte det jobb som jag tycker att jag har rätt till därför att någon annan fick det.
I många länder pratar man om att vi skulle ha det bättre utan invandring och skyller brottslighet på hud- och hårfärg istället för på sociala livsvillkor och en skola med för lite resurser. Snart påstås det som att sanning är nånting man måste leta sig fram till själv – i alternativa media – för den vanliga median och de vanliga politikerna vägrar ju säga som det är.
Trump har talat. Han vill döpa om Mexikanska Golfen, släppa de som stormade Capitolium för fyra år sen fria, sänka skatterna och höja lönerna. Han ska få slut på krigen inom kort och Paris-avtalet är bara skräp som hindrar USA från att utvecklas. Du får själv fundera på det han säger och om du vill att resten av världen ska utvecklas mot populism och från de demokratiska spelreglerna som bland annat handlar om makt. Vilka risker är störst när domstolarna inte längre är fristående från den politiska makten?
Har vi inte sett, eller i alla fall läst om, hur det går? Vad är ditt ansvar och vad är mitt? Det är i alla fall alldeles klart att ju mindre vi bryr oss desto lättare gör vi det för de som inte är så noga med att det som sägs är sant. Eller klokt.