Det är inte varje dag som jag imponeras av landet i väster. På nyheterna återger man deras svårighet att kunna välja talman – en process som förra gången tarvade 15 omröstningar (!). Republikanerna har problem att enas helt enkelt och ytterst är det väl ett demokratiskt friskhetstecken att man håller på tills man är eniga. Men under ytan lurar nåt annat, nåt som jag inte riktigt får grepp om. Sen den förra presidenten tillträdde och kastade ogrundade påståenden runt omkring sig i syfte att så split mellan medborgarna – för det var väl det han gjorde, han är väl inte bara ovanligt korkad? – har jag gått omkring med en känsla av ”men vad gör de?”. När sambon och jag diskuterar frågan brukar han kontra med att man inte får smarta medborgare genom att stänga bibliotek, förbjuda de böcker som man tycker uppmuntrar till oacceptabelt beteende (och inte till eftertanke) men samtidigt inte kunna se att rättigheten att försvara sig med vapen leder till bra många fler dödsskjutningar än vi ser i det här landet, oavsett gängvåldet som vi tampas med. Och det är klart, om medborgarna vill bli representerade av den som kommer med enkla, svartvita lösningar på komplicerade samhällsproblem men också drivs av varifrån pengarna till valkampanjerna kommer – så har de ju fått det de ville.
Fotbollsförbundets ordförande står i nästa andetag i Aktuellt och resonerar, på ett värdigt sätt, om det öppna samhället. Dagen innan har en riksdagspolitiker twittrat om att han inte borde fått polisskydd när någon öppnade eld mot människor med blågula tröjor. Hon anser att han ”har lagt grunden till detta” och hon försvaras av sitt parti. Att uppröras av vad hon säger är enligt hennes gruppledare ”tramsigt”. Samma parti har f ö ledamöter som tycker att man ska bränna mera böcker – särskilt de som andra (läs: de som också skulle behöva lugna ner sig ett par hekto) blir upprörda över att man bränner. Carl Bildt värjer sig mot det hon sa och till och med statsministern håller med. Men det är något med det där respektlösa – som jag inte är tvärsäker på kommer i ”stridens hetta” utan kanske t o m är både förankrat och planerat – som är så… ledsamt. Folket må tycka att den tidigare generationen av politiker fjärmat sig från de dagliga frågor som är viktiga – bränslepriser inte minst – men för mig är det skillnad mellan att följa och att leda. Ödmjukhet inför den enskilde medborgaren är viktigt, men det är minst lika viktigt att faktiskt kunna resonera om människovärde, om ett land som håller ihop och om Sveriges plats i världen och utifrån det slå fast vilka principer som ska gälla. När man inför ett riksdagsval sänker sig till att slå i folk att det handlar om dieselpriser och falukorv så bidrar man till fördumningen och vi närmar oss det där landet i väster där man gång efter annan bevisar att människor inte är lika mycket värda, att det är den med fet plånbok som får den bästa vården och utropar att skatt efter förmåga är samma sak som att man tagit första steget mot kommunism i dess värsta, förvrängda form.
Friheten att elda på konflikter kan inte alltid få mer uppmärksamhet än det lågmälda resonemanget där följdfrågorna får plats – ”Hur menar du nu? Vad ser du för risker med det? Hur tänker du att det du säger hjälper till att hålla mot terrorism och i förlängningen krig?” Men att jag tycker så beror kanske på att jag är känslostyrd och drar märkliga slutsatser av vad jag ser?