Om jag hade levt för hundra år sedan och förväntats säga upp mig när jag fick barn så skulle jag blivit olycklig. Vi vet att både gener och uppfostran styr hur våra liv blir men vi styrs naturligtvis också av samhällskulturen och när jag ser hur den alternativa högern i landet i väster tänker och agerar så blir jag både trött och skraj. Har inte folket i ett av världens största länder – som säger sig vara demokratins högborg – kommit längre (förutom att de tydligen bara har två gubbar i 80-årsåldern att välja mellan)?
Att följa kampen om presidentposten innebär lika delar förundran och rädsla. Mycket skiljer det landet från vårt men storleken är förstås en faktor som gör att utvecklingen där har betydelse för i vilken riktning världen går. Det skaver att se bilden av hur den yttersta högerns väljare ser på sin samtid. Vi har fortfarande ett jobb att göra om människor i vårt land ska vara jämställda. Det finns fortfarande uppfattningar som beror på vanor snarare än att de är genomtänkta, mönster som jag tänker att vi behöver lära oss se för att kunna göra något åt; som hur mycket kvinnor tjänar jämfört med män, förväntningar på vad det ena och det andra könet ska ansvara för – och fixa – i hemmet, kvinnors rädsla för män, men också hur våra arbetsplatser är inrättade.
Alt-right-rörelsen står för antisemitism, antifeminism, homofobi, rasism och islamofobi, man röstar på president T och använder trollkonton som rasar mot allt och alla i sociala medier (nämen?). Den tvåkönade familjen där mannen är överhuvud är ett skolexempel på rörelsens väljare. Kvinnan ska ta hand om markservicen och barnens skolgång, hemma, därför att ”de är biologiskt formade för det”. De kvinnor som tycker eller vill nånting annat utmålas som samhällsförrädare som offrar sina barn till räven. Vi tycker att vi har kommit längre i Sverige. Oavsett om de olika partierna till en början varit för eller mot står de flesta idag bakom förskolor till vettiga kostnader och en föräldrapeng som vi väljer att dela mellan föräldrarna. Alla är inte överens om betydelsen av att väga och mäta skillnader eller att feminism betyder att kvinnan ska ha lika mycket att säga till om och samma lön och inte att mannen ska underordna sig och man kan naturligtvis spekulera i vilka det är som inte orkar ta reda på fakta. Det handlar såklart om makt och om alt-right-åsikterna får – mer - fäste här skulle vi börja gå bakåt. Fundera en stund på vilka som vinner på det, eller i alla fall på hur i all sin dar det skulle kunna vara barnen – hälften av dem är ju tjejer.
Den svenska kvinna som lever med en man och hävdar att det är hon som ska ha rätt till all föräldraledighet bevarar gamla strukturer även om hon gör det för att hon vill. Lägre livsinkomst ger lägre pension samtidigt som mönstren ger en tröttsam ansvarsfördelning och att mannen kommer att ha en svagare bindning till ungarna. Vem vill vara heltids-projektledare i en familj och få både dubbelarbete och ett ansvar som inte tar slut klockan fem på halsen? Lösningen är väl inte enkel men om bägge råddar det hela (och inte lämnar städningen och handlingen och matlagningen till den som då varit på jobbet) så uppstår i alla fall förståelse, och det är en bit på väg. Istället ser vi att framstegen börjar utmanas av de som till vardags tycker att familjens ordning är biologi eller att vissa raser är mer korkade än andra. Vi behöver bara vända blicken mot väster för att se hur det riskerar att bli. Dvs allt annat än solidaritet, religionsfrihet och allas lika värde och möjligheter.