Vi lever i post-sanningens tidevarv, sägs det. Det är en epok utan en tydlig gemensam berättelse om varifrån vi kommer, var vi är och var vi är på väg.
Det finns inte ens ett tydligt ”vi”. Och varje försök att definiera ett sådant får invändningar om att det kan kränka ”de andra”. De som går längst hävdar att det inte finns något vi och dom, utan den typen av indelningar är sådant som andra ägnar sig åt.
En viktig del av denna utveckling är digitala utvecklingen av medierna. Den mediala logiken formerar vår tid. Vilket innebär att var och en blir sin egen redaktör och blandar samman en egen kompott av nyheter, underhållning och spel. Kort sagt: Var och en sin egen upplevelsedirektör.
Vi är inte längre beroende av lokaltidningens rapportering om vad som hänt hemmavid eller långt borta i världen. Vi kan stryka det som inte passar och istället välja det som passar in i vår egen världsbild. Vilket öppnar nya marknader för grupper som tidigare haft svårt att komma fram i traditionella medier.
Istället för den stora gemensamma berättelsen om vilka vi är så får vi ett oändligt antal konkurrerande berättelser där den egna bubblan bara suger åt sig fakta som passar in i världsbilden – och förlöjligar sådant som strider mot den egna uppfattningen.
Därför uppkommer det också trollfabriker som ägnar sig åt att mata sin speciella målgrupp med passande nyheter – och försöka sabotera de konkurrerande åsiktsbubblorna genom att lägga ut dimridåer.
Trollfabrikerna har lärt sig av de traditionella medierna hur man gör. Exempelvis intervjua sina offer och sedan klippa samman en skruvad bild av vad som egentligen sagts. Detta är beprövad journalistisk teknik och är förklaringen varför exempelvis ledande politiker själv låter spela in intervjuer. Då har de ett eget ”bevismaterial” att ta till om de blir felciterade.
Medierna har traditionellt inte rapporterat fejkade nyheter. Men nyheterna har aldrig varit hela sanningen. Tvärtom. Medierna uppfinner vad som är sant på nytt varje dag.
Och ”alternativa fakta” har alltid funnits. Ta vilken politisk debatt som helst. Debattörerna slänger fakta om det ekonomiska läget på varandra, fakta som var för sig är helt sanna, men kanske inte relevanta.
Ett sätt att lösa detta är att vi väljer ut någon trovärdig nyhetskälla som får vara vår nyckel in i mediebruset. Det kan vara en tidning, eller kanske någon bloggare som vi vet har bra omdöme.
Snart kommer vi säkert att få ett utvecklat samarbete mellan de traditionella mediehusen och staten för att ”faktagranska” det som sägs i sociala medier – och kanske utfärda någon slags kvalitetssäkring på vilka mediekanaler som går att lita på. Naturligtvis kommer skolan att få uppdrag att lära ut mer källkritik till det uppväxande släktet.
Men ingen av detta kommer att avlasta oss medborgare för att själva ta ansvar för vad vi tror är sant och inte sant. Eller ta ansvar för vad vi för vidare för slags uppgifter när vi delar på nätet eller skvallrar med arbetskamraterna. Vi själva får bestämma vad som är fejkade nyheter – och vilka alternativa fakta som vi väljer att rätta oss efter.